DET NYA KLASSAMHÄLLET

Det är lätt att skildra Sverige som ett land som faller isär. Det är bara att åka ut till förorten Husby i Stockholm och berätta om utanförskapet där. Eller besöka en av de tidigare välmående orterna i Bergslagen som försöker komma igen efter nedläggningar av gruvor och andra industrier för en generation sedan.
Att berätta om detta är sant och riktigt.
Men hur sant och riktigt är det?

Text

Peter Kadhammar

an kan skildra ett samhälle på många sätt beroende på vilket perspektiv man väljer.
Missförstå mig nu inte. Jag anser självklart att man både ska beskriva människor i svårigheter, och vi berättar alldeles för lite om utanförskapet i förorterna, och den politiker som inte vill verka för de mest utsatta är inte värd min röst.
Men är det utanförskapet och den ensamstående sjuksköterskan med barn som representerar den stora rörelsen i tiden?
Ibland tror jag att politiker och journalister kan missförstå sin egen tid därför att vi så ofta söker oss till de extrema och upprörande exemplen. Tioåringen som aldrig får åka på semester. Den ensamstående mamman som saknar pengar till vinterkläder till barnen.

Jag pratar med Glenn Edlund i Umeå, han är 62 år gammal, säljare på grossistföretaget Ahlsell som handlar med rör, verktyg och maskiner. Han började 1972 arbeta som rörmontör, en verksamhet där knän, rygg och axlar tar mycket stryk. Därför bytte han efter 17 år yrke och blev säljare.
– Jag gick ner i lön men det var det värt för att spara kroppen.

1997 tjänade Edlund 15 800 kronor i månaden.
Han har samma arbetsgifter nu som han hade då.
I dag tjänar han 28 700 kronor, något över medianlönen lönen i Sverige som är 28 000. Glenn Edlund är en medelsvensson.
Hans reallön har ökat med 49 procent sedan 1997. Han har alltså materiellt fått det väldigt mycket bättre under dessa 18 år, och hans disponibla inkomst, pengarna efter skatt, har ökat ännu mer på grund av skattesänkningarna.
Ökningen i välstånd glömmer vi lätt, för är det något man snabbt vänjer sig vid så är det högre standard.
– Det har inte varit några extrema ökningar, säger Edlund. Det har varit en lugn takt hela tiden till skillnad från 70–talet när vi fick tio procents löneökning som åts upp av elva procents inflation. På senare tid har vi lyckats få upp lönerna medan inflationen legat stilla.

Glenn Edlund har aldrig varit arbetslös. När hans två pojkar bodde hemma ägde han en villa i Örnsköldsvik. Den tog en av sönerna över. Edlund bor numera i en bostadsrätt inne i Umeå tillsammans med sin nya sambo.
Så Glenn Edlund har fått det bättre. Men andra har fått det ännu bättre, det är också sant.

Jag besöker kapitalisten Sven Hagströmer på hans kontor mitt emot guldkrogen Riche i centrala Stockholm. Hagströmer, en mycket vänlig man, koketterar gärna med att han inte var något ljus i skolan. Det gick bra ändå, tack vare en solid uppfostran på Östermalm, studieresor utomlands (”mina föräldrar var noga med att vi skulle lära oss språk”) och näsa för affärer. Under studietiden byggde han stereoanläggningar och installerade dem hemma hos kunderna.
– Apparaterna hette Dynaco. Steve Jobs byggde samma märke i Kalifornien.

70-talet var ett elände, säger Hagströmer. Om någon ville tjäna pengar på affärer var det klokast att köpa en villa eftersom alla räntor var avdragsgilla och inflationen åt upp skulderna.
Hagströmer arbetade först på Gränges och sedan på familjen Wallenbergs Investor som portföljförvaltare, det vill säga att han köpte och sålde värdepapper.
– Företagens lönsamhet var dålig och det fanns knappt några pengar till investeringar. Avkastningen var sämre än bankräntan. Vem investerar då i industrin?

Vändningen kom när den borgerliga regeringen, den första på 44 år, införde allemansfonderna. Det var moderatledaren Gösta Bohmans verk, en omvälvning i det tysta. Svenska folket började spara i aktier, företagen fick kapital till investeringar och lönsamheten ökade i industrin. Det medförde också att de som ägde kapital – aktier, företag – snabbt blev rikare. Förhållandet mellan arbete och kapital förändrades till kapitalets fördel: det blev lönsammare att äga aktier än att vara lönearbetare.

Sven Hagströmer passade på att starta en fondkommissionärsfirma, den första som öppnat på 20 år i Sverige.
– Jag betraktades som en idiot.
Men han prickade rätt och tjänade grova pengar på att förmedla aktieaffärer som blev fler och fler. Han prickade också rätt när IT-revolutionen började och han grundade internetbanken Avanza.
– Jag såg ju att det stora på nätet skulle bli porr och finans. Porr eftersom den blev lättillgänglig på ett diskret sätt, finans eftersom transaktionskostnaderna skulle minska och själva produkten inte är fysisk: den består av siffror på en skärm.

Sven Hagströmer är en miljardär med humanistiska och filantropiska intressen. Han var med och startade Berättarministeriet som driver skrivarverkstäder för barn och unga i utanförskapsområden. Han har gett bidrag till Tensta gymnasium och berättar ivrigt om sitt första möte med ungdomar där:
– Jag talade med fyra killar som var väldigt framåt och energiska. Sedan sa rektorn att de var skolans värstingar. Tre av dem fick jobb på Avanza och blev värdefulla medarbetare och goda medborgare.
Han samlar på gamla böcker och manuskript i original. Rousseau och Voltaire, säger han, och Linné.
– Jag äger Einsteins första akademiska uppsats som han skrev när han var 16 år och skickade till sin onkel. Och Rousseaus kärleksbrev. Häromdagen tog jag fram Figaros bröllop, romanen som Mozart gjorde en opera av. Jag har den i originalupplaga (1784) och låg på soffan och läste. Det är en speciell känsla.

Det är naturligtvis vare sig överraskande eller kontroversiellt när Hagströmer säger: Kapitalismen är en överlägsen skapare av välstånd.
Samma sak säger Rune Andersson, den fattige småbrukarsonen från Blekinge som också tagit plats bland Sveriges miljardärer. Jag träffar honom på hans kontor i västra hamnen i Malmö, i ett hus med utsikt över Öresund och bron till Danmark.

Andersson växte upp på en gård med fyra kor och en häst i Mörkamåla. Familjen tvingades lämna gården när Rune Andersson var elva år.
– Jag glömmer aldrig när vi satt med möblerna på en vagn och hästen drog oss bort från gården till tätorten – Kyrkhult. Pappa blev vägarbetare. Om du har föräldrar som tvingades bort från sitt småbruk och tappade sin självständighet, det påverkar dig. Att bli ekonomiskt oberoende var min drivkraft.
Han hade studiebegåvning och fick hoppa över femte klass i skolan. ”Vilken kick det var för mig som arbetarbarn!”

Han var ett barn av det framväxande välfärdssamhället. 1964 började Rune Andersson på tekniska högskolan Chalmers i Göteborg. Det var första året som studenter fick statliga bidrag och förmånliga studielån och det kom fler arbetarbarn till Chalmers då än i dag, säger Andersson. (Han tillhör rektorns rådgivande kommitté och har i omgångar donerat över 23 miljoner kronor till högskolan.)

Rune Anderssons bild av Sverige är densamma som Sven Hagströmers. Vi har gått från ett stillsamt och ganska stillastående land till ett dynamiskt och företagarvänligt.

Tänk bara på Kamprad och Rausing. Arbetare och tjänstemän fick löneökningar på 20 procent som försvann i inflationen. De förmögna ägnade sig åt skatteplanering. Jag betalade 88 procent i skatt. Landet höll på att spåra ur.
Den stora förändringen kom efter finanskrisen i början av 90-talet.
– Skatterna sänktes och reglerna förenklades. Bolagsskatten sänktes från 55 till 22 procent. Kronan släpptes fri gentemot omvärlden och det var på tiden. Hela landet förändrades. På 70- och 80-talen var det obskyrt att vara företagare och likställt med skatteflykt och skumma krognotor. Nu är det fint. Kamprad och Rausing hade nog stannat i Sverige om vi haft dagens klimat på 70-talet. Vi har visserligen fortfarande världens högsta marginalskatter på 60 procent men det är i alla fall bättre än 80–90 procent.

90-talskrisen planade ut i mitten av decenniet, och då tog tillväxten i Sverige fart. Jag ringer Lars Jagrén, chefsekonom i fackförbundet Unionen med över 600 000 medlemmar. Han berättar att reallönerna för förbundets medlemmar inom industrin 1997 – 2015 ökade med 46 procent.
– De har haft en löneökning på drygt två procent per år. De föregående 20 åren var ökningen bara en halv procent om året. Det blir en väldigt stor skillnad. Vår reallöneökning är mycket god i ett internationellt perspektiv.

Ingen av de jag talar med, ekonomer, kapitalister, kan komma på ett industrialiserat land med samma utveckling av levnadsstandarden som Sverige. Jagrén mailar statistik från FN-organet ILO, Internationella arbetsorganisationen, som visar att Sverige ligger i topp inom EU med en ökning av reallönerna på 1,5 procent åren 2007–2013, den statistik som fanns tillgänglig. (Bulgarien ligger visserligen i högst med en ökning på 6,9 procent men det talet är så mysko att Jagrén ber mig bortse från det.)
Efter Sverige kommer Slovakien med 0,8 procent. Danmark ligger på 0,5 procent, Finland på 0,4, Tyskland 0,4 och Storbritannien på minus 1,2.

Låt mig nu återvända till Glenn Edlund i Umeå. Han är en alldeles vanlig svensk med en alldeles vanlig lön.
Han säger att han nog fått en standardhöjning de senaste åren. Men den stora skillnaden ligger i att barnen blivit stora och flyttat hemifrån.
Jag frågar vad han brukar göra på semestern.
– Vi reser gärna. Det brukar bli österut. Vietnam, Kambodja, Laos, Malaysia. I år blev det Thailand men jag föredrar Vietnam.
Det har blivit en långresa vartannat år sedan han fyllde 50 och däremellan några kortare resor. Italien. Turkiet. Edlund och hans sambo Sylvia Magnusson, hon är undersköterska, brukar tillbringa somrarna i stugan söder om Umeå. De vill resa till värmen på vintern och sparar lediga dagar till det, och därför kan de resa långt bara vartannat år.
Det är alltså inte pengarna som är främsta hindret. Det är hur mycket ledigt Glenn Edlund och Sylvia Magnusson kan ta.
– Man vill ju ha semester på sommaren också.

När vi lagt på tänker jag på min egen första resa till Thailand. Det var 1987, i tjänsten. På den tiden var det fortfarande ganska exklusivt att resa till Sydostasien. När jag kom hem ville vänner och bekanta veta hur det var.
Nu reser 350 000 svenskar till Thailand varje år, och 700 000 flyger till USA.
Det är en hisnande utveckling och den har skett på ett par decennier. Titta på en gammal James Bond-film med Sean Connery. Det lyxhotell han bor på i ”Goldfinger” duger knappast åt en kräsen charterresenär i dag. Och poolen? Bah!
Storkapitalisterna Rune Andersson och Sven Hagströmer är överens med – till exempel – Stefan Carlén, chefsekonom på Handelsanställdas förbund, om att det är den svenska modellen som gjort välståndet möjligt.
– Vi har strävat efter att ha en högt utbildad arbetskraft, det har varit en medveten politik, säger Sven Hagströmer. Facket och näringslivet har gemensamt sett att vi måste vara konkurrenskraftiga och vi har kunnat genomföra de nödvändiga förändringarna i industrin. Därför har vi också kunnat behålla reallönerna. Tänk om vi hade haft sömmerskejobben kvar i Borås i stället för att de flyttade till Portugal. Det vore förfärligt!

Rune Andersson säger att Sverige är ett ”lysande land”.
– Produktiviteten har utvecklats bra och folk arbetar och är flitiga. Du kan delegera och behöver inte hänga över de anställda för att se till att de gör vad de ska. När jag var på Electrolux på 70-talet hade vi 30–40 personer på huvudkontoret. Konkurrenterna i USA hade 500!
Andersson driver nu en egen liten koncern som heter Mellby Gård. Där ingår bland annat optikerkedjan Smarteyes.
– Jag har 2000 anställda i koncernen och vi är sju, åtta personer på huvudkontoret. I Tyskland vore de minst tre gånger så många.
Hagströmer och Andersson talar om den svenska modellen, men egentligen är den två: den som gällde fram till finanskrisens utbrott 1991 och den som tog form under socialdemokraten Göran Persson och fortsatte under moderaten Fredrik Reinfeldt.

På 1980-talet talade man om två tredjedelssamhället. Det betydde att två tredjedelar fick det bättre medan den sista tredjedelen stod stilla eller gick bakåt.
En analys från Swedbank i oktober förra året visar att alla i Sverige fått det rejält mycket bättre under åren 2005–2015. Den disponibla inkomsten, alltså de inkomster och eventuella bidrag en person förfogar över när skatten är betald, ökade med 30 procent för singlar och 29 procent för tonårsfamiljer.
Men för pensionärspar ökade den disponibla inkomsten bara med åtta procent, och för arbetslösa med tio procent.

Vi lever i ett nytt samhälle där de som har arbete har fått det mycket bättre än de som står utanför. De rika blir rikare och drar ifrån medelklassen och medelklassen drar väldigt mycket ifrån dem nedanför.
Det är illa nog kan man tycka. (Fast det gör inte Rune Andersson: ”Levnadsstandarden för dem längst ner måste upp. Det köper jag. Men det står inte i motsättning till att andra får det ä n n u bättre. Vad är problemet? Jag tror absolut inte att fattigdomen fördras bättre om den delas lika av alla som socialdemokraterna sa på 30-talet.”)
Värre är att denna djupnande sociala klyfta också har en etnisk dimension.
Bara 4,9 procent av de inrikes födda i Sverige är arbetslösa.
Men 21,5 procent av de utrikes födda saknar arbete. Bryter man ner statistiken till födda utanför Europa är arbetslösheten 30 procent.

Åker man tunnelbana från ett invandrartätt område till ett område där det bor mest infödda svenskar så färdas man från relativ fattigdom till relativ rikedom. Det kan egentligen inte vara på något annat sätt. En flykting, kanske en analfabet, från ett sönderslaget land i krig kan rimligen inte omedelbart ha samma levnadsstandard som en svensk. Den som kommer till ett nytt land får arbeta sig upp.

Alarmerande blir det först när flyktingarna förblir fattiga generation efter generation, och när invandraren inte blir svensk.
Sven Hagströmer och Rune Andersson har samma funderingar som så många andra om hur invandrarna snabbt ska komma in i samhället. Effektivare svenskundervisning (hemspråksundervisning är slöseri med tid och resurser, anser Hagströmer, flyktingarna ska ju bli svenskar – Sverige är deras nya hem). Utöka rutavdraget. Sänk arbetsgivaravgiften. Utbildning.
– Vi har ett parti som specialiserat sig på invandrarna av felaktiga skäl, säger Hagströmer. Vi borde ha ett parti som specialiserar sig på invandrarna av positiva skäl.

Glenn Edlund i Umeå säger att han inte funderat så mycket på arbetslösheten. Han har alltid haft jobb. De han känner som varit utan har funnit ett nytt ganska snabbt.
– Min grabb bodde i Göteborg under finanskraschen 2008 när bilindustrin tvärnitade. Han arbetade åt ett bemanningsföretag några månader men sedan fick han fast anställning som chaufför.
Flyktingarna?
– Vi måste hjälpa dem. Men kan vi inte ta hand om dem får vi stora problem. Det är inte rätt att människor får gå i flera år utan att ens veta om de får stanna.