– Fotografia Sitges –

Kanske den mest spännande biten av dom alla – en okänd fotograf!

Med ett bröllop utan gäster känns extra viktigt med en bra fotograf, och nu är han bokad.

Bilder lånade från bloggen: fotografiasitges.blogspot.se

Ola heter han – Först tänkte jag om det var hans sätt att säga hejdå på spanska. Men det stavas väl med H? Nu funderar jag mer på om man kan veta att det är en karl bara för att hen heter Ola? Och om Ola är spansk, hen skriver på förvånansvärt bra engelska!?

Inte för att hen behöver vara en karl, utan bara för att jag undrar. Vi mejlväxlar om kaffetoner eller sepia? Bakgrunder, kontraster, klockslag, ljus och skuggor.

Bridezilla kallar min svenske fotografvän mig. Jag tror hon syftar på att min oro är irrelevant och att jag borde låta fotografen sköta sitt jobb istället. Och hon har säkert helt rätt, men flygrädd är jag inte och någonstans måste jag väl få rikta min stress!?

Lite får min blivande man, som t ex när jag darrar på läppen för att han häller grädde i såsen. Och lite får Ola, inte mer än rättvist egentligen.

Väl på plats så lovar jag att jag ska vara en snäll och följsam brud. Jag är säker på att hen vet precis vad hen gör. Och det är ju inte utan anledning vi har valt Ola på Fotografia Sitges >

Marias of Sweden

Tjoho, idag fick jag en mapp med en massa fina bilder från min favoritfotograf Marias of Sweden. Inte mitt favoritmotiv dock, men det är smällar man får ta!

”Le lagom, se inte sur ut och inte så uptight heller. Sträck på dig men se avslappnad ut, tänk på nåt fint men flina inte runt.”

Det där med att bli fotad är verkligen inte min kopp te, samtidigt som jag såklart gärna vill ha bilder som känns okej att dela med sig av när dom behövs.

Det är ganska länge sedan jag själv gick från rödtopp till blond i det verkliga livet och det känns väldigt skönt att få uppdatera mig själv på webben också.

Och att då ha en fotograf som förstår hur svårt och jobbigt jag tycker det är att bli fotad hjälper oerhört! Vi kan skratta åt dubbelhakor, gömma gäddhäng och le sådär lagom tills vi båda känner oss nöjda.

Och det gör jag verkligen, jag känner supernöjd med mina bilder! Eller vad tycker du?

Tack igen Maria för att du gör så att jag ser ut som ”fölk”!

Och en nöt att knäcka

Lilleman, fem, har just kommit hem från dagis och istället för att spurta förbi mig i hallen i jakten på en grunka cirkulerar han runt mig och jag märker att han har en fråga på lur…

– Mamma, är du en autograf?
Han ser lite finurlig ut, som att precis knäckt nöten

– Njae, du tän…
Försöker jag att svara men blir avbruten

– Sådär som Maria – en autograf?
Fortsätter han ivrigt men dom höjda ljusa små ögonbrynen avslöjar ett litet stänk av tveksamhet

Stackars älskade unge, han är fem år och försöker verkligen att greppa det. Åtminstone kanske bara greppa en liten detalj om vad jag jobbar med. Något som kanske till och med kan beskrivas med ord för en dagispolare.

– En autograf. Eller?

Eftersom jag just haft f-o-t-o-graf Marias of Sweden i min trapp (av helt förklarliga skäl) så förstår jag ju precis vad han tänker på – en fotograf-autograf.

Men nöten är oknäckt.

Jag förklarar åter igen att jag jobbar när jag ritar med datorn och typ leker post. Att det är mina tavlor som man kan rulla ihop och stoppa i typ en kikare som är en produkt som jag säljer på internet – du vet det där internet. Att Maria är en fotograf som typ knäpper kort på vad en formgivare gör och att det är för en grej i en tidning som heter Härligt hemma eftersom mamma skriver om saker på det där internet som typ den där tidningen också gör. Typ.

Att hans pappa som är typ programutvecklare som typ skriver koder som typ gör att det där internet typ fungerar så att vi kan få pengar att typ köpa ketchup och leksaker för. Det får vi typ ta när han fyller femton, för nu har femåringens fokus rullat iväg tillsammans med den där oknäckta nöten och han är fullt upptagen med att jaga grunkor igen.