Det finns en sak jag länge velat skriva men hela tiden suddat ut för att jag inte kunnat skilja på om det är för privat eller inte. Men nu gör jag det ändå. 

Jag har dyslexi. Visst är det inga konstigheter med att ha stavningssvårigheter men om man får sin diagnos så sent som på 18-årsdagen, är det svårt att bara strunta i saken. Innan jag fick diagnosen har jag fått skämmas för att jag jämnt stavat fel och blivit dumförklarad alltför många gånger av både vänner och vuxna. Tyvärr sitter den skammen kvar i mig.

Hur som helst, jag är medveten om att jag stavar mycket fel men jag lovar att jag kämpar med det. Hoppas ni har överseende med det.

Kram