Det är dags att sparka i gång den socialdemokratiska kongressen, och det kommer att göras med ett öppningsspel. Sådan är nämligen seden i svensk politik. När partivänner samlas ska det ske under högtidliga former, och till kulturellt ackompanjemang.

Den politiska journalistiken brukar inte fästa sig särskilt vid dessa politikens kulturinslag. Det kan vara ett misstag. Valet av artister och repertoar säger nämligen ofta en hel del om självbilden i den organisation som kongressar.
Om du till exempel möter en tradjazzkvintett i hallen och sedan får höra Sofia Källgren sjunga ljuvt på kinesiska kan du vara nästan säker på att du hamnat hos folkpartister.

Det är oförargligt, välanpassat men egentligen ganska oengagerade. Som Folkpartiet, med andra ord.

Om förhandlingarna i stället inleds med nycirkus och punkestetik har du antagligen hamnat hos Vänsterpartiet. Lite vågat, lite fint och ändå med en strävan efter dramatik och folklighet.

Progressivt, men absolut inte utanför ramarna. Som Vänsterpartiet.
Socialdemokratiska kongresser brukar bli en blandning av kampsång och lagom radikal professionalitet. Kanske också det en bild av partiet, eller i alla fall det partiet har varit.

Kulturinslagen blir en spegel av organisationen, eller i vart fall det organisationen vill vara.

Ibland kan dock kulturen bli viktigare än så, som på den ryktbara SSU-kongressen 1981. En del av dagens socialdemokratiska kongressombud fanns med redan då.

Öppningsspelet – en amatöruppsättning av Sofokles drama Antigone regisserad av Widar Andersson, kontroversiell redan då – ställdes under alla omständigheter in i sista stund. Av politiska skäl.

I stället hade en grupp lojala ungdomar kallats in för att – om jag minns rätt – framföra ett stycke om arbete och bostad.

Att en snart 2 500 år gammal pjäs kan orsaka skandal i det sena 1900-talets socialdemokrati låter kanske konstigt, men den handlar faktiskt om fadersuppror. Sådant ansågs inte lämpligt.

Widar Anderssons Antigone fick spela senare, med Stockholms blivande finanslandstingsråd Annika Billström i titelrollen.

Något inställt invigningsspel har vi nog inte att vänta oss i Göteborg. Spänningarna i dagens socialdemokrati är helt enkelt inte sådana. Men alldeles säkert finns tecknen där, på vad socialdemokratin är och vad den skulle vilja vara.

Räkna alltså med att ledarbloggen håller ett extra öga på kulturinslagen på året socialdemokratiska kongress.

Ingvar Persson