Det var stora fotspår Magdalena Andersson hade att gå i när hon i dag på morgonen gick upp mot den socialdemokratiska kongressens talarstol.

För precis 20 år sedan gick en annan politiker samma väg, till samma talarstol, för att presenteras som ekonomiskpolitisk talesperson inför kongressen och världen. Han hette Göran Persson, och Persson visste att göra entré.

För tjugo år sedan befann sig landet på randen till ruin, och det kommande valet skulle bli ett svenskt mästerskap i ”skarpa förslag”.

Göran Persson gjorde ingen hemlighet av att han betraktade sig som en i raden av ekonomiska politiker som utgjort ryggraden i socialdemokratins framgång.

Persson uppträdde som en ny Gunnar Sträng. Han använde svåra och någon gång nytillverkade ord, han drog myndigt och obesvärat över varje tidsbegränsning och om något ombud ändå skulle ha missat symboliken fick han till slut både hängslen och livrem i present.

I dag ville Magdalena Andersson skriva in sig i samma tradition.

– Jag kommer att vara lite mer personlig än ni hört mig tidigare, sa hon till journalisterna innan talet.

För kongressombuden berättade hon om sin mor – den första i släkten som fick studera – och om sin morfar som plockade lingon. Hon berättade om släktens bakgrund i ett soldattorp i Närke och i Örebros arbetarkvarter.

Göran Persson – som i dag sitter framför scenen – hade knappast kunnat göra det bättre.

Ändå säger jämförelsen med Göran Persson något om både Magdalena Anderssons och Socialdemokratins problem i dag.

Persson hade att mätas mot den socialdemokratiska historien. Trots att partiet befann sig i opposition var det Strängs exempel det handlade om att leva upp till. Så starkt var det socialdemokratiska greppet om historien, och så totalt hade regeringen Bildt misslyckats.

Magdalena Andersson måste mätas mot Persson, särskilt här i Göteborg. Och hon försäkrade också att hon lärt 1990-talets läxa.
Hur länge ska socialdemokrater tvingas upprepa det?

Men hon måste framför allt mätas mot Anders Borg. Det kommer att kräva något mer. Inte bara ordning och reda. Det klarar Borg faktiskt hjälpligt.

Magdalena Anderssons uppgift är att visa att den ekonomiska politiken faktiskt kan bli en hävstång för att åstadkomma andra saker. Full sysselsättning i globaliseringens tid, ekologisk hållbarhet och en välfärd som klarar den demografiska utmaningen, för att välja de områden hon nämnde själv.

Och i det uppdraget duger inte ens Göran Persson som förebild.