Jag inser att jag nog har en rätt naiv inställning till det här med vab, men jag är skitsugen!

Ända sedan jag första gången hörde talas om uttrycket ”att vabba”, har det i mina öron låtit nästan som att få en present. Lite som att skolka fast med en underskrift från föräldrarna. ”Nej tyvärr, jag kan verkligen inte jobba idag trots att jag är helt frisk. Jättesynd, jag vet, men jag vabbaaaar!”

Man känner sig ju lite utanför också. Vadå, varför får inte jag vabba? Bara för att inte jag har barn!? Men nu är det andra bullar. Nu har jag Korvas och nu vill jag vabba. Omedelbart!

När jag drömmer mig bort om framtida vabbningar är det inte främst ”kräksjukevabben” som lockar. Nej, kräksjukevabben liknar mer en present av det slag man egentligen inte vill ha. Lite som när mormor efter egen smak köpte kläder åt en i julklapp. ”Känn, vilket skönt material!”. Det är de där lite småfebriga vabbningarna jag vill åt. När man kan kura ihop sig under täcket med sitt lilla barn och kanske titta på en film. Vilken film som helst egentligen, det är myset som är det viktiga. Man är i någon sorts zon, utanför tid och rum, och vet att man har sjukdomen att tacka för att man får vara tillsammans just då. Det är fint!

De kallar mig pappabloggare, men egentligen är jag korvasbloggare. Det är en viss skillnad.