Imorse vaknade jag upp, tung i huvudet, av att Lisa väckte mig. Jag hade inte hört varken korvasljud eller när Lisa gick upp. Hon var skittrött och jag kände mig dålig som sovit. Jag övertalade henne att sova en stund, så vi byttes av.

Min känsla inför bloggen var att jag hade satt min sista potatis. Att Korvasbloggen var en dagslända och att mina små obetydliga texter inte skulle fyllas på med nya.

Nu har det gått några timmar och nu vet jag att Korvasbloggen är blott ett frö, som just satts i jorden.

Så många fler texter (meningslösa som meningsfulla) ligger och bubblar och väntar på att få komma fram. Var så säker!

Men nu ska vi på kalas.