Min styvdotter Molly måste få mer plats i den här bloggen. Hon är ju Korvassons fina storasyster.

När man har levt utan barn i trettio år blir det en ganska dramatisk förändring då man plötsligt delar sitt liv med ett. Ena dagen sitter man och röker i ett fönster i Hornstull och vinkar till en flicka (Lisa) mittemot och nästa dag har man en styvdotter. Det var tre år sedan nu. För mig känns tre år ungefär som en lång vecka. Inte i känslor och upplevelser förstås, men i utveckling. Jag kan inte se att det hände något särkilt med min person mellan tjugoåtta och trettioett till exempel. Möjligen att jag började bli sämre på att svara i telefon. För Molly är tre år en evighet.

Vi gjorde dansnummer till ”The Who” som vi sedan visade upp för Lisa. Dansen gick mestadels ut på att jag kastade runt med henne och bar henne på axlarna. Första gången skrattade hon så mycket att hon la av en brakare så att det vibrerade i nacken på mig. Vi skrev egna låtar också. Den första låten hette ”Pastejen” och handlade om en pastej som det slutade illa för. Och så gjorde vi egna tolkningar av Bruno K Öijers dikter. När vi var ute på stan höll hon mig i handen. Det var en otroligt fin och speciell känsla kommer jag ihåg. När jag var i min egen lägenhet mittemot (som för det mesta stod tom) eller någon annanstans så frågade hon alltid Lisa: ”När kommer Daniel?”. Och så kunde hon stå i fönstret och gestikulera. En gång ville hon att jag skulle måla mustasch på henne och på kvällen kunde hon knappt somna av oro för att den skulle suddas ut under natten. Hon ville ju att den skulle vara fin i skolan, dagen därpå.

Det här var ljusår sedan. Numera bär hon väldigt sällan mustasch till skolan, och jag har blivit ett mer självklart inslag i familjen. När man försöker röra henne nu, får man ofta höra: ”Men nej, du förstör min frilla!”. Hon tuperar nogrannt håret varje morgon för det är viktigt med volym. Hon har en cool stil och lyssnar på Kiss och Johan Palm. När jag tycker att hon går på för hårt och behöver tryckas ner lite brukar jag fråga: ”Hur coolt är det egentligen att lyssna på sextioåriga gubbar som sminkar sig som katter?”. Sedan sjunger jag på någon av deras låtar, men på svenska: ”Slicka upp det, slicka upp det, wow wow wow!”. Det brukar ta skruv. Ett gemensamt nöje vi har nu är att hon sminkar mig ibland. Efter förförra gången (den på bilden) utbrast hon: ”Hahaha, du ser ju ut som en kärring!”.

Hon är min älskade lilla fis och gullrumpa. Ja, ibland kallar jag henne för ”styvpappas lilla styvgullrumpa”, men hon har börjat svara med att kalla mig för gubbrumpan, så det blir mest fisen nu. Jag måste sluta här, men det blir mycket mer av fisen i framtiden.

Någon frågade mig en gång om jag hade barn och jag svarade: ”Jag har en styvis”. Det lät konstigt redan på väg ut ur munnen.

Det tyckte den som frågade också.