Katten Ahlgren är Korvassons absolut största favorit. Det tog ett tag innan hon upptäckte henne, bebisar har ju inte så mycket periferiseende från början. Men från den dag hon för första gången förstod att Ahlgren fanns så är katten nr 1. Vare sig Korvas äter, leker eller åker runt i sin kärra och babblar för full hals, så avbryts all aktivitet när katten är nära. Ahlgren verkar inte ha något emot att vara nära Korvas heller, men hon är mån om sin kroppsbehåring och vet att om hon går för nära, så rycker en liten men bestämd hand loss stora tovor av hennes päls. När Korvasson sover, smyger hon sig tätt intill och njuter i fulla drag av närheten och värmen.

Fisen (Molly, min älskade styvdotter, barbadotter, plusdotter och gullrumpa) älskar också Ahlgren. Istället för en lösensumma (det ska tydligen betyda otur att få ett djur gratis) så fick Molly, förargligt nog, katten i present (det ska tydligen upphäva oturen). Det har resulterad i att hon hela tiden pratar om SIN katt. ”Vad gör ni med MIN katt?”. Hon pratar dock aldrig om SIN katt när det kommer till skötsel av densamma. Om hon går på för hårt och behöver tryckas ner lite, så brukar jag säga: ”Du kan ju slå upp numret som står i hennes öra i kattregistret, så får du se vems katten är”. Ahlgren är nämligen registrerad på mig. Sedan fortsätter jag: ”Om det inte vore för mig så skulle DIN katt svälta ihjäl och vada i sin egen skit”. Det brukar ta skruv.

För ett par dagar sedan, när snön fortfarande täckte marken och det blåste rejält, sms:ade Molly (som var i skolan) Lisa och frågade om Ahlgren fortfarande var kvar ute på gården. Hon hade någon teori om att katten i något obevakat ögonblick skulle kunna överraskas av vinden och blåsa in i någon snödriva och inte komma loss. Efter lite övertalning lyckades jag få Lisa att svara: ”Ahlgren är död”.

Med anledning av händelsen för någon månad sedan funderar jag på om jag kanske har problem och behöver hjälp.