Lisa och jag ansvarar för olika växter i olika rum. Alla är döende. Ändå tävlar vi om vem som är bäst med blommorna. Lisa hävdar envist att de växter hon ansvarar för mår bra av att inte vattnas för ofta. Då säger jag: ”Men de är ju döda! Det måste finnas en gräns för hur sällan de behöver vattnas!?”. Men hon menar att de mår bra. Och när allt kommer omkring, vad vet jag? Det kanske finns olika grader av död och en del blommor kanske mår som bäst när de är döda.

Vi kan i alla fall skatta oss lyckliga att Korvas inte är en blomma.

Här hemma smids det planer för framtiden. Det är stora saker på gång.

Krisförberedelserna inleddes på allvar idag. Johan Palm (idolstjärnan) ”hängde löst” igår igen, följt av Mollys sedvanliga andningsstillestånd. Reaktionen när han verkligen åker ut kan ju bli katastrofal. Vi har försökt förklara för Molly att det är bättre ju snabbare han åker. Och så har vi pekat på exempel från tidigare år, där vinnarna har varit de som syns minst efter tävlingen. Lisa har också berättat att om Johan vinner så kommer han att bli Lasse Berghagen, och det vill hon ju inte. Inget ont om Lasse men i en elvaårings värld är han inte nummer ett. Det var länge sedan han var med i tidningen ”Okej”, så att säga.

Snön hade lagt sig som ett stort duntäcke över gården när jag tittade ut. Det gjorde mig glad och för ovanlighetens skull tynade den inte bort med en gång. Till och med nu, ett halvt dygn senare, ligger den kvar. Med den globala uppvärmningen i tankarna var jag inte sen att förstå att det här kunde vara den absolut sista chansen för någon, söder om polcirkeln, att få uppleva snö. Vilken sorts pappa skulle det göra mig till om jag inte lät Korvas få ta del av den? Särskilt när det, som i hennes fall, är så att den sista chansen sammanfaller med den första. Alltså, på med Korvassons tjockaste overall, övertyga Molly att det här var en chans hon inte ville missa och sen ut i kylan. Och det spelar ingen roll hur strama alla världens budgetar än må vara, eller hur varm den här planeten än håller på att bli.

För det är omöjligt att inte vara lycklig när man ser sin bebis göra sitt livs första snöängel.

Igår var Korvas farfar barnvakt. Första gången sen hon föddes som Lisa och jag har fått lite tid till att göra vad vi vill. Visserligen brukar vi ha barnvakt på måndagskvällar, då vi går på gitarrkurs, men då är det raka vägen dit och raka vägen hem.

Lisa blev av med jobbet igår och var ledsen när hon kom hem. Stramare budget och omstruktureringar och två tjänster slopades. Vilken fin julklapp. Hon hade bitit ihop under dagen, men väl hemma kom tårarna. Hon liknade känslan vid ett förhållande som tar slut när man fortfarande har starka känslor för varandra. Molly och jag satt vid köksbordet och Lisa på golvet. I soffan satt Korvasson i farfars knä och klappade med sina små händer i hans stora. Sedan började hon pilla koncentrerat med knapparna till hans skjorta. Rörd av stämningen, som var sorglig och fin på samma gång, tänkte jag att de borde träffas oftare, Korvas, Molly och farfar. 

Det är inte alla som vet det, men Lisa är stark och hon kommer att klara det här. Vi kommer att klara det här. När Lisa var femton blev hon på smällen och fick höra av idiotkärringar på bussen att hon borde skämmas. Det är inte det man behöver höra när man känner sig ensammast i hela världen. Må de ruttna i sina gravar, de jävlarna! Hon har uppfostrat världens finaste lilla tjej, som börjar bli ganska stor nu. Att bli av med jobbet är småpotatis i jämförelse. Även om jultid och finanskris inte är ett toppenupplägg för att hitta ett nytt jobb, så kommer vi att fixa det. Jag vet inte varför, men om och om igen hör jag statsministerns (den nya arbetarens) ord inom mig: ”Det ska löna sig att arbeta”. Vad fan menar han? Vilken jävla skymf! Förlåt, det hör kanske inte hit, jag är bara ledsen och förbannad.

Det var tur att vi hade barnvakt den här kvällen. Vi behövde det. Vi drack öl och åt lyxig mat på en restaurang på Karlbergsvägen och Lisa fick chans att prata lite. Efter det drack vi ännu mer öl.

Sen gick vi hem och ammade hela natten.

Varför Kan man inte bara låta Barnen välja själva? Vill flickorna leka med Barbie kan de väl få göra det!?

Med handen på hjärtat. Hur ofta väljer vi någonting själva? När vi väljer, väljer vi utifrån de ramar som tidigare generationer har givit oss. Om vi går emot dessa ramar så ”antiväljer” vi utifrån samma ramar. När jag inte köper rosa saker till Korvas så ”antiväljer” jag. Med andra ord lika påverkad av ramarna. Dock med en förhoppning om att mitt antival ska göra korvas ramar lite lite annorlunda.

Är det ingen skillnad på flickor och pojkar då? Vad spelar det för roll om flickor leker med dockor och pojkar med verktyg, kan man inte bara få vara sig själv? Dessa frågor är direkt inspirerade av MÅNGA kommentarer i den stilen till mitt inlägg ”en bra start”.

Huruvida det finns några skillnader mellan pojkar och flickor (utöver de biologiska), är ju i princip omöjligt att veta, när ramarna för hur de ska vara redan är givna. Vad man vet är att flickor och pojkar blir bemötta på olika sätt. Och hur man blir bemött formar i väldigt hög grad individen. En pojke blir annorlunda bemött om han är ”klädd som en tjej” och vice versa. Hur har man då någonsin ens en liten chans att vara ”sig själv” och inte ett kön? 

Kan någon ge mig en riktigt bra anledning, som inte bygger på tradition, till att den här idiotiska Barbie-butiken i Buenos Aires inte även riktar sig till pojkar? Jag tror inte det.

Finns det någon?

Jag börjar mer och mer förlika mig med tanken på att Korvas liknar Lisa mer än mig. Det kanske inte är helt av ondo.

65ans busshållplats är rakt över gatan och bussen går hela vägen till moderna museet. Otroligt smidigt.

Jag tycker om att gå på utställningar, det sätter igång en massa tankeprocesser. Bara att gå runt i en kreativ miljö får mig ofta på gott humör. Dessutom vill jag att Korvas ska bli en kulturellt medveten bebis. Hon verkade fascinerad. Det är ju en otrolig massa färger överallt. Tjetjeniens raka motsats, skulle man kunna säga. Jag är inte säker på att hon förstod så mycket av det hela dock, hon såg ofta frågande ut. Men i ärlighetens namn var hennes min ganska representativ för majoriteten av besökarna. Jag däremot, som har gått på massa konstskolor och har en otroligt stor studieskuld att bevisa det med, hade inga som helst problem att förstå vad det handlade om. ”Men gud så genialt, en cirkel i horisonten, jag förstår precis hur han måste ha känt”.

Jag måste gå dit oftare, det är den perfekta bebisaktiviteten på hösten och vintern. Det är varmt och man kan sätta sig i fiket när man blir trött, och så kan man köra runt med barnvagn nästan överallt. På utställningen idag fick man det dock inte. Men då får man låna ett sele om man vill, det visste jag inte om. Tyvärr valde de att berätta det för mig efter att jag och min moster redan hade kånkat runt på Korvas hela varvet. Det var även efter att de haffat mig för olovlig fotografering. Jag hann inte ta så många bilder innan jag blev ”busted” och det här var den minst suddiga. Undrar om det är dumt att publicera en bild som man egentligen inte fick ta? Man kanske kan bli stämd? Men när jag tog bilden visste jag ju inte bättre. Dessutom har jag årskort och är med i moderna museets vänner.

Och man stämmer väl inte en vän?

Allvarligt talat. Att luncha med sitt barn!? Vad fan är det frågan om? Skulle det alltså vara ett argument till att man vill ha företagsdagis? Jag kanske har fått det om bakfoten, men att luncha med någon, är inte det ofta likställt med att ”klämma in någon” i sitt hektiska schema? Man pratar som om det vore konstigt att ha barn, nästan som en sjukdom. Alla är ju barn. Framtidens arbetare är barn och de vill hänga med sina föräldrar och inte luncha med dem. Är det ingen som ställer sig frågan om det inte är arbetsklimatet det är fel på? Att man borde anpassa arbetsklimatet efter barnen och inte tvärtom? Det finns ju inget mer ”vanligt” än barn!

Till Billy, som hävdar att det är en outtalad sanning att småbarnsföräldrar missköter sina jobb, vill jag bara säga: Vad som verkligen är en outtalad sanning är att de flesta människor missköter sina liv därför att de tvingas jobba för mycket.

– Har du någon kontakt med Korvas nuförtiden?

– Jorå, för sjutton. Vi brukar luncha ihop på jobbet.

Vi har just varit ute. Det regnar och är grått och kallt. Som en vän till mig skulle ha uttryckt det: Det är Tjetjenskt väder idag. När det blir uppehåll (det blir det även i Tjetjenien, men det finns inga färger, det är alltid grått) ska jag iväg och handla ett skärp. Jag hittar inga skärp här hemma. För är man inte redan på dåligt humör, så blir man det av att gå i regnet med ett paraply i ena handen och dra upp byxorna och köra barnvagn med den andra.

Ibland är jag otroligt lättstött. Något jag aldrig skulle erkänna om någon annan påstod det. Jag tror att det är ett familjedrag. Både att vara lättstött och att aldrig erkänna det om någon annan påstår det. Med det som bakgrund kan man säkert föreställa sig hur det kändes när min egen moster sa om Korvas, när vi var där på besök: ”Det är verkligen Lisas barn det här”. Jag bet ihop tänderna och försökte samla mig, men hon var inte klar: ”Nä, det finns verkligen inte en enda liten gnutta av dig i henne”, sa hon och vred om kniven ytterligare.

Saken är den att alla säger att Korvas liknar Lisa och ingen säger att hon liknar mig, och jag tar allt personligt. En gång (när jag till mitt försvar hade en väldigt dålig dag) sa jag att jag tyckte att Korvas hade långa ögonfransar. Lisa sa då att hon tyckte de var korta och jag började gråta. Jag skiter väl i om hon har långa eller korta ögonfransar! Det har heller ingenting att göra med Lisas och min längd på ögonfransar. Det kändes bara som ett påhopp just då.

Men någon har sagt att Korvas har ”mina” öron och den saken ska undersökas. Grundligt.

Oroväckande nog blev jag retad för mina öron när jag var liten.

Äntligen börjar de första skisserna på en mobil bloggutrustning ta form.