Igår var det 30-årskalas. En av Lisas bästa vänner fyllde år och festen var hos oss, därför att vår lägenhet var mer lämpad för ändamålet än födelsedagsbarnets egen. För Lisa och mig innebar det dessutom en chans att vara på fest tillsammans.

På dagen hjälpte jag en kompis att flytta och kom hem i lagom tid för att hinna med en snabbdusch innan gästerna skulle anlända. Efter duschen föll det på min lott att ansvara för bebisen från helvetet. Hon skrek när jag försökte mata henne och hon skrek när jag försökte få henne att sova. Jag försökte mata henne igen men hon bara skrek och skrek. Och när jag försökte suga snoret ur näsan på henne skrek hon, om möjligt, ännu mer. Sen lade vi oss på sängen, jag och mitt gallskrikande, tomatröda barn. Hon tystnade ibland, små korta stunder av utmattning, men bara för att samla ny kraft att skrika ännu mer.

Jag älskar Korvas, men det är inte kärlekens vackraste ansikte som visar sig i dessa stunder. Trots att jag tänkte på att försöka se from ut och andas lugnt, var det storm inombords. ”Sov då för i helvete om du är trött!” tänkte jag. Otroligt frestad att bara tejpa igen munnen på henne och gå ut till de andra. Vidare tänkte jag att jag inte förstår hur föräldrar till barn med kolik överhuvudtaget står ut. Hade jag haft pengar skulle jag givit en rejäl slant till alla föräldrar med kolikbarn, de som inte redan tagit livet av sig, och sagt: ”Här har ni till öronproppar och antidepressiva medel. Ni gör ett fantastiskt jobb!”.

Till slut hade hon inga krafter kvar och slocknade plötsligt. När hennes andetag hade blivit någorlunda jämna gick jag ut till de andra och öppnade en öl.

Måndagar och fredagar är mina jobbdagar och då har Lisa Korvas. Så har vi kört från start. Eftersom jag frilansar innebär det, oroväckande ofta, att jag är hemma i alla fall (se bifogad inkomstuppgift i artikeln i Aftonbladet). Då har jag en del egna projekt som jag ägnar mig åt. Eller borde ägna mig åt.

Jag vaknade kl 09.00, trött av nattens bloggsurfande, av att Korvasson gallskrek. Fortfarande snorig och ville inte sova, trots att ögonen var röda av trötthet. Bredvid på soffan låg Lisa som också var sjuk och såg minst lika upprörd ut som korvas. Även om hon inte skrek. Då bestämde jag mig omgående för att, även idag åsidosätta mina projekt, och ta med mig Korvas ut. Tänkte att det skulle lindra Lisas plågor något och att Korvas skulle få en bättre chans att somna om hon fick åka vagn. Dessutom var det hög tid att handla den där snorpumpen. Mot Apoteket alltså.

Korvas blev glad i vagnen men hade inte för avsikt att sova. Hon har nyligen upptäckt att hon har en tunga. Så nu satt hon, oerhört koncentrerad, och slickade på blixtlåset till overallen. På Apoteket har de inga snorpumpar eller snorsugar alls, visade det sig. De hänvisade till Babyland och jag blev direkt lite orolig. På Babyland får man lätt känslan av att man måste vara miljonär för att ha en bebis.

När vi kom in i affären frågade jag var snorutrustningen fanns. Sedan var jag dum nog att fråga vad det var för skillnad mellan de olika. Jag hade ju bestämt mig för pumpen (efter alla tips jag fått i mina kommentarer till inlägget ”November”), så varför kunde jag inte bara ta den och dra!? Och så förklarade han: ” Jo, den här snorsugen (som givetvis var dyrare än de andra) är inte lika skadlig för barnets slemhinnor”. ”Och den där då” frågade jag och pekade på snorpumpen. ”Ja, den är ju skadligare för barnets slemhinnor” svarade han. Jaha, vafan säger man då? ”Jo men då skulle jag gärna vilja ha den där som är mest skadlig för mitt barns slemhinnor”. Varför har de i så fall olika alternativ?

Så Korvasson och jag lunkar hemåt, med känslan av att ha blivit lurade, med en snorsugare i bagaget. På förpackningen finns en bild som tydligt illustrerar hur en mamma (såklart) suger snoret ur näsan på sitt barn. Det är bara att hoppas att det där filtret håller tätt. Men så inser jag plötsligt, att många barn faktiskt tycker om snor.

Kanske går det att träna henne till att suga upp det själv.

På vägen hem från babysimmet stannade Korvas och jag till vid en tobaksaffär och köpte Aftonbladet. Jag var ju tvungen att se artikeln i sin fulla längd. När vi kom hem stod Molly (styvdotter 11) med två kompisar i hallen. Det är pappavecka nu, men hon behövde hämta lite kläder. Jag slängde upp artikeln och sa: ”Titta här då”. Hon tittade med stora ögon och sa: ” Va! En helsida i Aftonbladet! Men varför är det ingen bild på mig!?”. Sedan läste hon lite och såg att det stod ”styvdotter Molly” i familjebeskrivningen och utbrast: ”Det står mitt namn! Det står mitt namn! Det står mitt namn!” Och fortsatte: ”Johan Palm kanske läser det här!”.

Molly är kär i Johan Palm (Idolstjärnan som är sexton men ser ut som tolv och är en riktig snygging). Hon dyrkar honom. När han ”hängde löst” i något avsnitt så rann tårarna och hon kippade (på riktigt) efter luft. Hon fick helt enkelt panik. När allt hade löst sig och han fick vara kvar i tävlingen tittade hon på mig med rödgråtna ögon och frågade: ”Daniel, har du någon gång känt att du tror att du ska dö och inte vet vart du ska ta vägen?”. Jag klappade henne på huvudet och tänkte: ”Det här kan fan inte vara hälsosamt”. På frågan svarade jag någonting i stil med: ”Jo, det har jag nog, men omständigheterna har varit lite annorlunda”.

Jag har ibland varit uppriktigt oroad över vilka saker som upprör henne mest. De två gånger som jag på rak arm kommer på, då jag har sett henne fullkomligt förkrossad är: När hon råkade bryta av luckan till sin mobiltelefon och när hon trodde att hon hade raderat sin ”gubbe” i guitar hero (ett tv-spel).

När Molly och hennes två kompisar hade tittat klart på artikeln i Aftonbladet och skulle gå tillbaka till skolan (det här var på lunchen), ville hon ta farväl av Korvas. Korvasson låg på golvet, ännu ouppackad, i sin röda overall och såg nästan uppstoppad ut. Innan jag lyfte upp henne så att hon kunde få sin avskedspuss, tittade jag på hennes fina storasyster, pekade på den uppstoppade bebisen och sa:

”Och så undrar de varför vi kallar henne Korvas”

Nu står det löjrom och gåslever på menyn. Korvasbloggen är hypad och vi är med på helsida i Aftonbladet. Det går bra nu.

Ska vi någonstans, är det taxi som gäller. Vi befattar oss inte med kommunala färdmedel längre. Nu kan Korvasson babbla och gapa bäst hon vill, för när vi åker taxi är det hon som bestämmer. Blir det något gnäll, viftar vi bara lite med några sedlar och säger: ”Vi betalar bra om du kniper igen”.

Jag har varit ganska skakig idag och tänkt mycket på volten med barnvagnen igår. Korvas agerar som om ingenting har hänt.

Mormor Karin var på besök idag och överlämnade en servis som tillhört Korvassons gammelmormor (Karins mor) i blekinge. Jag ser nu att när man skriver ”tillhört” och ”gammelmormor” i samma mening kan man lätt tro att det är någon som har gått bort. Så är det inte. Gammelmormor Sonja mår fint och är den piggaste lilla gumma man kan tänka sig. Hon är blott en servis fattigare. Hon kallar förresten mig för ”gamle Daniel”. Detta efter att hon hörde fel när Lisa första gången presenterade mig för henne: ”Det här är min granne Daniel”. Då svarade hon: (nu måste man föreställa sig det här med en blekinge-dialekt) ”Jasså e de gamle Daniel, har du haft han förut?”. Sedan dess är det gamle Daniel som gäller.

Jag inser nu att jag har kvar att berätta den fantastiskt fina historien om hur Lisa och jag träffades (själva förutsättningen för Korvas existens) men den måste berättas en annan dag. Någon dag när jag kan ge den rättvisa. Vissa saker är farliga att sätta på pränt. Själva magin kan försvinna om man inte är försiktig.

Jo, jag hade ju en poäng som jag bara kommer längre och längre ifrån känner jag. Mormor Karin ville hålla Korvas. Men när jag langade över henne började hon skrika och tårarna rann och hon sträckte armarna efter mig. Jag maskerade det väl, men fick en stöt av kärlek i bröstet och tänkte: ”Jag är minsann inte vilken jävla gubbe som helst, jag e Korvassons farsa och det är inte illa det”. Min älskade Korvasson ville vara hos sin pappa.

Helt likgiltig till att han nästan hade ihjäl henne igår.

För mig är reklamen, som täcker golvet i hallen, synonymt med onödigt slöseri av naturens resurser och ett onödigt och irriterande extraarbete. Ganska fascinerande och sorgligt att någon stackare kånkar upp alla dessa reklamblad, tre trappor utan hiss, bara för att jag ska samla ihop det i en papperspåse och kånka ner med skiten igen.

Sedan Korvas kom, väller det in bebisreklam. Det är blöjor, barnvagnar, kläder, mat, leksaker, försäkringar m.m. Och allt, precis allt är adresserat till Lisa. Inte ett endaste litet papper står det Daniel på. Man hade ju kunnat tänka sig att reklam för manligt förknippade produkter skulle komma till mig. ”Bäste Daniel, nu är det 50% rabatt på automatvapen för bebisar. Slå till nu och låt inte din bebis gå tomhänt”. Men det är absolut ingenting. Det är ju upprörande, det är väl för fan min bebis också!

VI PAPPOR VILL VÄL OCKSÅ HA SAKER VI INTE VILL HA!

Den här dagen kommer jag aldrig att glömma. Jag känner mig knappt kapabel att skriva någonting överhuvudtaget, men gör ett försök.

Min dåliga start på dagen har jag ju redogjort för i mitt tidigare inlägg. Efter det sov Korvas och jag på soffan i en timme och jag vaknade upp som en lite bättre människa. Absolut inte bra, men lite bättre.

Korvas och jag skulle på middag hos en vän vid femtiden och jag hade planerat att driva runt på stan fram till dess. Min trötta och snoriga lilla bebis hade dock helt andra planer. Hennes normalt sett ganska korta lunchvila varade i över tre timmar! Hon brukar aldrig sova i tre timmar på dagen. Man önskar att små barn kunde kommunicera sina planer lite bättre. ”Du pappa, jag kommer nog att knoppa ett bra tag nu, så passa på att göra någonting vettigt av tiden”. På tre timmar hinner man göra ganska mycket, men inte när man hela tiden tror att hon strax ska vakna.

När hon till slut vaknar, och jag är i färd med att förbereda maten, ringer det från Aftonbladet. Journalisten säger att Korvasbloggen har slagit något slags rekord i att växa fort på kort tid och undrar om det går bra att prata en stund. Jag känner mig verkligen inte i form men säger ”javisst” och svarar så gott jag kan (verkligen inte särskilt bra) på alla frågor. När intervjun är klar och Korvas är färdigmatad tänker jag att nu ska jag skynda mig ut.

Med Korvas på armen går jag runt och letar efter hennes mössa, när telefonen ringer igen. Den här gången är det en fotograf på Aftonbladet som befinner sig i krokarna och undrar om hon hinner komma upp och ta en bild på mig och Korvas. Jag känner mig, av fåfänga skäl, verkligen inte särskilt peppad men säger ”javisst” och tar av Korvas overallen igen. Medan vi väntar får jag tid att förbanna mig själv över att jag har tvättat håret. Jag ser löjlig ut när jag har tvättat håret. Ibland är det roligt att se löjlig ut, men jag vill bestämma själv när jag gör det. Bilden i mitt inlägg ”Olika kystymer olika roller”, där jag poserar i badmössa, är ett lysande exempel på när jag själv har bestämt att det är ok att se löjlig ut. Nu tänker jag iallafall: ”Inte nog med att jag kommer att framstå som en idiot i intervjun, jag ska se löjlig ut på bilden också”.

När vi har blivit fotograferade skyndar vi iväg mot tunnelbanan. Det regnar ganska mycket, så jag har dragit över regnskyddet på barnvagnen och skyddar mig själv med ett stort paraply. På vägen går jag och formulerar svaren på frågorna i intervjun, så som de borde ha varit. Vidare tänker jag, nästan malligt, att Korvasbloggen är hypad och att det här är mina ”fifteen minutes of fame”. Korvas ligger och sover tungt i vagnen.

Med bara ett par steg kvar till hissen ner till tunnelbanan ser jag att dörrarna håller på att stängas och tar ett par snabba kliv för att kila in foten imellan. Utanför hissen finns en gallerbrunn i rostfritt stål, som har blivit snorhal i regnet, och när jag kliver på den halkar jag och faller handlöst bakåt. Eftersom jag håller i vagnen följer den med, snurrar 180 grader och landar upp och ner. Och jag tror på fullaste allvar att mitt hjärta slutar slå. Jag skriker till och flyger upp. På ingen tid alls har det samlats folk omkring mig och jag är så fruktansvärt rädd att jag skakar. Jag skopar upp vagnen för att få med mig Korvas som ligger där under. På något vis har hon landat på nätpåsen som sitter fast på vagnen och är fullproppad med saker. Däribland en extra tröja som jag pressade ner ifall jag skulle frysa. Jag lyfter upp henne och hon gnyr till, därför att hon har vaknat. Sedan tittar hon förvånat på alla människor omkring sig. Efter att ha konstaterat att allt är lugnt, hjälper mig dessa fantastiska människor att samla ihop paraplyet, min mössa och Korvassons napp som har flugit iväg i fallet. De undrar om jag vill ha hjälp in i hissen, men jag säger att jag måste samla mig lite. Sedan står jag under tak, några meter därifrån, och kramar om Korvas och känner att det stockar sig i halsen och att benen darrar.                   När jag efter några minuter går fram till hissen igen, hasar jag med fötterna som om jag gick på blankis, beredd att parera.

Under middagen känner jag mig samlad och vi har trevligt, även om Korvas är lite trött och grinig på grund av sin förkylning.

När vi kommer hem igen har det gått några timmar. Lisa möter oss i hallen och jag säger ”hej”, lämnar över Korvas och börjar gråta.

Vilken förstklassig skitmorgon!

Jag vaknade upp, efter vad som borde ha varit tillräckligt med sömn, oerhört trött och arg som ett bi. Finns egentligen ingenting att vara arg på. Eller, det gör det visst, jag är arg på precis allting.

Just efter att jag gått upp skulle jag rafsa ihop lite kläder som låg här och där och stoppa in dem i garderoben. En öppen garderob med en stång i toppen som håller ett skynke man kan dra för. När jag matar in kläderna är jag möjligen lite fumlig och den där jävla stången trillar ner och slår mig på hakan. Då tror jag för en sekund att allt ska brista. Men jag plockar lugnt upp den och slår den så hårt jag kan in i garderoben (så att det blir ett jack) och hänger sedan tillbaka den.

Korvas är snorig och har svårt att äta för att hon måste andas med munnen. Jag funderar på om jag ska gå och köpa en sån där snorsugare som jag har sett. Man stoppar in ena sidan i näsan på barnet och så suger man i den andra. Det känns som att man ska få hela snorbollen i munnen, men allt fastnar i ett filter på vägen.

Jävligt fiffigt.

Nu har jag just klickat i mitt svar på aftonbladets test om huruvida barnmorskorna gör rätt som förespråkar nolltolerans vid amning. Det visar sig att jag hör till den lilla gruppen (15,1%) som tycker att de gör fel.

De gör fel därför att deras råd inte bygger på fakta utan på moraliska åsikter. Precis som livsmedelsverkets något mer alkoholtoleranta linje inte heller bygger på fakta. Det är storebrorsfasoner och diskriminering.

Vad det handlar om är att man inte ska vara packad med sina barn, och det måste ju gälla såväl pappor som mammor. MEN DET HAR INTE ETT SKIT MED AMNING ATT GÖRA!

Idag var vi på barnkalas allihop. Lisa, Molly (min förpubertala styvdotter), Korvas och jag. När vi kommer fram väser Molly: ”Du hade väl kunnat säga att det var ett barnkalas vi skulle gå på!”. ”Shit vad pinsamt!”. Jag hade i min enfald trott att det var underförstått när jag köpte loss hennes gamla synth för att ge i present till födelsedagsbarnet, som hon visste var min kompis son.

Hursomhelst stannar vi ett par timmar och vräker i oss bakelser, trots att vi nog egentligen borde ha ätit mat. Sedan kollar vi efter en lämplig buss hem, förvärmer en flaska mat åt Korvas, tar farväl och börjar traska mot hållplatsen.

Efter att vi har klivit på bussen och parkerat barnvagnen tar det inte många minuter innan både Lisa och Molly, som redan mådde illa av alla bakelser, känner sig åksjuka på den slingriga vägen. Lisa blundar koncentrerat för att inte kräkas. Jag sitter med Korvas i knät och snett mittemot mig sitter en tant som ogenerat stirrar på oss och ler. Hon ler på ett sätt som om det hon såg vore oerhört anmärkningsvärt och rörande. En pappa med sitt barn! Men Korvasson är både hungrig och trött och flaskan är för varm och hon är sannolikt för hungrig för att somna, varpå hon börjar skrika som en stucken gris.

Jag har alltid blivit stressad av barnskrik på bussar och tunnelbanor och många gånger bitit ihop käkarna och tänkt: ”Kan inte nån få tyst på den där jävla ungen”. På senare tid har jag till fullo förstått att föräldrarna till ”den där jävla ungen” är minst hundra gånger så stressade som medpassagerarna. Leendet hos tanten snett mittemot mig, som ingalunda har slutat stirra, har nu bytts ut mot ett kritiskt, ifrågasättande uttryck. Som att jag inte har någon aning om vad jag håller på med och som att hela situationen är opassande, närmast stötande. Jag svettas och pulsen slår och jag blir provocerad av tantens blickar.

Ibland inbillar jag mig, det vet jag. Men ibland inbillar jag mig inte, det vet jag också. För en pappa är aldrig riktigt lika bra på att ta hand om ett barn som en mamma. Ibland går det åt helvete. Man feltimar en måltid eller lyckas inte riktigt söva sin bebis i tid och då skriker de. Bebisar gör det. Det är kanske det de är allra, allra bäst på.

Min första reaktion är att jag vill sätta Korvas i knät på tanten och säga: ”Här, varsågod, då kan ju du ta henne!”. I nästa sekund vill jag bara skrika ut: ”SLUTA STIRRA! DET FINNS INGEN MORSA I HELA VÄRLDEN SOM ÄR BÄTTRE ÄN JAG PÅ ATT TA HAND OM KORVAS, FATTAR DU DET!”

Naturligtvis gör jag inget av detta och efter vad som känns som en evighet, men i själva verket bara är några minuter, lugnar sig Korvas (och även jag, bör tilläggas). Och vi fixar det, vi reder upp situationen. Jag och den enda morsan i hela världen som har kompetens som kan mäta sig med min, när det kommer till Korvas.

Nämligen Korvassons egen åksjuka morsa.