Det började med att jag rakade av mig polisongerna. Jag har haft polisonger så länge jag har kunnat. Och alla de plågsamma år före polisongernas tid, närde jag en dröm om att det en dag skulle vara möjligt. Jag minns en gång i mellanstadiet när jag hade kammat fram håret så att det skulle se ut som polisonger, varpå min lärare improviserade en sång. ”Daniel polisong hoppade i sin långkalsong och upp på en balkong och sjöng en sång hela dagen lång…”. Han var en fin lärare. Den bästa jag någonsin haft tror jag. Annars hade jag nog inte kommit ihåg sången, så här tjugofyra år senare.

Men efter alla dessa år med polisonger var jag sugen på att se hur jag skulle se ut utan. Jag såg förjävlig ut. Jag ångrade mig redan efter att jag rakat av den ena. Men en polisong är inte mycket att komma med och det var lättare att raka av den andra än att försöka sätta tillbaka den första.

Då bestämde jag mig för att låta skägget växa, så att nästa gång jag rakade mig skulle polisongerna vara tillbaka. Jag upplevde ganska snabbt positiva effekter på mitt intima gosande med Korvas. Hon blev mycket mer tolerant. Det är ju ingen vits med att ha en bebis om man inte får gosa och gnugga sig mot den. Men har man skäggstubb så sandpapprar man upp det lilla bebisansiktet på nolltid. Dessutom har jag alltid velat testa, att någon gång i livet ha ett riktigt jävla beatlesskägg. Typ John Lennon-69. Problemet har alltid varit att det tar sån förbannad tid och att det känns som att man har en ylletröja i ansiktet.

Nu står jag alltså och väger fördelar mot nackdelar. ”Att spara eller inte spara”. Ylletröjan mot gosandet. Jag har varit rådlös men bestämt mig för att behålla det året ut. Ett nyår med skägg helt enkelt. Sedan får jag rådfråga Molly.

Det kanske är fett ute med skägg 2009.