Många vänder och vrider på argumenten för att få dem att passa in i deras familjesituation (säger de och kanske till och med tror på det) men i själva verket vrider och vänder många på argumenten så att de passar in i en familjetradition. När pappan tjänar mest har man inte råd att ha honom hemma med barnet. Men när mamman tjänar mest får hon vara hemma med barnet för att hon får så bra mammapenning. Var finns logiken där?

Sedan är det den ständiga frågan om amningen. Barnet måste ju ammas till varje pris! Men även i de familjer där mamman, av en eller annan anledning, inte kan amma är det nästan alltid hon som är hemma i alla fall. Var finns argumenten till varför pappan inte är hemma då? Man pratar om att barnet behöver närhet och att modersmjölken ger barnet bättre immunförsvar. Men de viktiga ämnena finns i mjölken, oavsett om den matas ur flaska eller från bröst, och närhet kan även en pappa ge. Och det behöver inte vara allt eller inget, barnet äter ju inte bara under arbetstid. Om mamman jobbar, kan hon förmodligen amma både på morgon och kväll, och även delamning ger ökat immunförsvar.

Det är heller inte omöjligt att det finns positiva effekter med att ha en närvarande pappa. Kanske så positiva att de skulle kunna väga upp för ett och annat missat mål från bröstet.

Det är klart att det påverkar att många arbetsgivare förväntar sig att det är mamman som ska vara hemma och inte pappan. Men är man anställd har man laglig rätt att vara hemma med sitt barn. Arbetsgivarna jublar ju inte av lycka när mammor ska vara hemma heller. Och även om det finns lagar som ska skydda mot den sortens diskriminering, så är det i realiteten svårare för mammor som väntar barn att få anställning. Om normen vore att man delar lika så skulle det vara samma ”risk”, ur arbetsgivarens perspektiv att anställa en blivande pappa.

Vidare tror jag att förhållandet, mellan mamman och pappan, blir bättre om man delar lika. Man är inte längre främmande för hur den andra har det. Mamman (oftast) får veta hur det är att känna sig lite utanför och bara hinna umgås en stund på kvällen, när barnet har sin ”griniga timme”. Men också hur skönt det är att slippa vara med sitt barn tjugofyra timmar om dygnet.  Pappan (oftast) får känna hur underbart det kan vara att vara ensam med sitt barn och ha en egen nära relation till det. Men också hur otroligt jobbigt det kan vara att själv ansvara för ett barn.

Det finns tusen olika lösningar, men det viktigaste är att man tänker ordentligt på varför man gör som man gör. Så att man inte bara gör som man alltid har gjort.