Hela poängen med mitt förra inlägg är att man ska göra det som verkligen är bäst för hela familjen och förstå att det inte bara finns ett sätt som är rätt. För om man inte noga tänker igenom alternativen så landar man automatiskt i det traditionsenliga. Och det är inte detsamma som det bästa, i väldigt många fall.

Om någon tycker att jag ”roffar” åt mig tid som tillhör mamman, så får den tycka det. Jag anser att det är min fulla rätt och jag förstår inte hur man skulle kunna roffa åt sig tid med sitt eget barn.

För oss har det dessutom inneburit att Lisa har kunnat få sin tjänst förlängd på en arbetsplats som hon trivs på. Något som hade varit helt omöjligt om hon hade försvunnit i samband med Korvassons ankomst. Men hon har samtidigt varit mycket med sitt barn. Korvas har således sluppit en bitter mamma. Och vad det gäller Korvassons pappa,

så ämnar han fortsätta roffa åt sig tid och kärlek med sitt barn.