Nu var vi alltså i precis det läget vi fasade för. En bebis som krävde enormt mycket tid och en katt som vägrade sluta kissa på möblerna. Hur jobbigt det än kändes så lutade det åt att vi skulle göra oss av med katten, situationen var ohållbar.

Krokodiltårarna rann på Molly när vi förvarnade henne om vad som med stor sannolikhet skulle ske. Jag hade fått tipset av en tjej i en djuraffär att i nästan hundra procent av fallen, slutar katterna att kissa på möblerna om de får gå ute på dagarna. Vi hade redan gjort en del halvhjärtade försök att göra henne till en gårdskatt, men nu hängde allt på det kortet. Vi sa till Molly att om hon ville att Ahlgren skulle få vara kvar måste hon engagera sig mer i frågan. Ahlgren var livrädd ute på gården och behövde vänjas in, i sällskap av någon familjemedlem. Molly vägrade ta ut henne. För hur stor hennes kärlek till katten än var så fanns det en risk att någon från en äldre årskurs kunde se henne ute med en katt, det bor nämligen andra från hennes skola på samma gård. Det var tydligen helt otänkbart för någon med hennes image att visa sig ute med en katt. Vad skulle folk tro? Jag var stenhård och sa att vi hade fullt upp med Korvas och om hon inte hjälpte till skulle vi göra oss av med katten. Hon grät och skrek och ropade ”idiot” åt mig när hon drämde igen dörren (med katten i famnen). Efter två minuter kom fyra stycken ”förlåt-sms” i tät följd. Jag väntade en kvart innan jag svarade. Lite jobbigt måste det få kännas när man ropar idiot åt styvpappa, tänkte jag.

Våra hot om att göra oss av med katten var tomma visade det sig. För varje gång katten kissade på en möbel sa vi: ”Händer det en enda gång till så ryker hon”. Problemet är att jag är svag för den här katten och det var jag i sällskap av Korvas som tillslut vande henne vid gården. Men det funkade! Katten slutade kissa inne och bajsa också för den delen, helt och hållet. Kattlådan är torrare än Sahara. Ingen blev gladare än Molly, både för att katten får stanna och för att hon på tisdagar, tillsammans med att diska efter middagen, har som uppgift att tömma kattlådan. Nu kan man visserligen räkna på ena handens fingrar de gånger hon verkligen har plockat upp korven. Jag har nästan alltid redan hunnit göra det. Dels för att jag glömmer bort att det är tisdag och dels för att jag har någon tanke om att katten gärna så fort som möjligt vill bli av med skiten. Får Ahlgren bestämma vill hon nog inte vänta till fem minuter innan Fisen ska gå och lägga sig.

En av sidoeffekterna med att Ahlgren har blivit en gårdskatt är att hon, från att knappt ha haft en röst alls, kan sitta vid ytterdörren och jama hundra gånger i sträck. När jag är på dåligt humör irriterar det mig till vansinne. ”Käften katten” skriker jag. ”Du har ju precis varit ute och ville ju inte stanna, eftersom det regnar. Det regnar fortfarande, titta ut genom fönstret för fan”. Ju färre folk det är i lägenheten desto grövre blir mitt språk mot katten. När Korvas och jag är ensamma med Ahlgren ropar jag vid dessa tillfällen: ”Håll käften katten, jag dödar dig om du jamar en gång till!”. Om mitt hjärta inte varit så svagt för Ahlgren och jag hade stått vid mina ord, hade hon behövt åtminstone niohundra liv för ha klarat sig fram till idag.

Nu är istället problemet att Ahlgren aldrig går på lådan, hon håller sig i timmar(har jag i alla fall trott). Jag har varit oroad över de smärtor hon måste känna när vi är borta i flera timmar och hon är ensam i lägenheten, med full tarm och blåsa. Nu har det dock visat sig att när den fina jorden i rabatten på gården inte finns tillgänglig.

Så duger det gott med den fina jorden i våra blomkrukor.