Igår var det inspelning av Jullåten. En mycket fin traditition vi har som har hållit i sig i många år nu. Den första spelades in 1993. Några år har det varit uppehåll men årets låt var den elfte i raden tror jag. Dessvärre kunde resten av min krassliga familj inte närvara, men lyckligtvis var det 36(!) andra deltagare som kunde.

Julgänget presenterar stolt: Vem ska rädda världen?

Alltså den här vinterkräksjukan är ju en hel följetong. Som en skräckfilm där en efter en väljs ut och drabbas. Först var det jag, sen var det korvas och sen var det Lisa och ikväll blev Molly den utvalda. Korvas har skrikit av magsmärtor inifrån barnkammaren, först när jag ganska hårt masserade magen på henne tystnade hon och kunde tillslut somna om igen. När jag kom ut dröjde det inte länge förrän en däckad Fisen vaknade av att hon spydde igen. Torka, torka, skölja, skölja. Den som bär på smittan får släpa runt på en blå hink vart de än går, för att minimera antalet felplacerade spyor.

Nu väntar jag bara på att katten slutligen ska drabbas så att det kan börja om igen. Jag har läst att man ibland kan bli smittad flera gånger av samma virus och eftersom det är så otroligt aggressivt borde det ju i teorin kunna hålla på i all evighet. Fram till sommaren i alla fall, det heter ju trots allt vinterkräksjuka.

Jag tänker nu lägga mig och samla kraft inför sommarkräksjukan.

När Lisa och jag hade varit ihop i knappt ett halvår, tatuerade vi in varandras namn. En del tyckte att det var fint medan andra tyckte att det var idiotiskt. Och en del tyckte att det var både fint och idiotiskt. Min mormor förvånade mig lite när hon, helt utan förvåning, uttryckte att hon tyckte det var fint. När hon fick syn på min tatuering två år senare sa hon: ”Är den på riktigt den där? Jag trodde det var en sån man kan tvätta bort”. Men jag tror att hon tyckte det var fint i alla fall, trots signaturens beständighet.

Vi skrev våra namnteckningar hundra gånger på ett papper, innan vi var helt nöjda. Vi trodde nog att det skulle gå mycket fortare, men när man börjar syna en signatur som ska sitta på ens arm resten av livet, blir man lite petigare än vanligt märkte vi.

När vi så hade tid hos tatueraren gick vi dit med varsin liten papperslapp med den andres namn på. Våra tatueringar gjordes samtidigt av två olika tatuerare. Molly var med oss och var kanske den som var mest nervös av oss tre. Hon skötte sig fint och höll sig i bakgrunden, men uttryckte en viss besvikelse över att det kom så lite blod. Min tatuerare tröstade henne med att säga att blodet blev svart av bläcket, att det egentligen var mer blod än vad som syntes.

De två tatuerarna var nog ganska representativa för allmänhetens inställning till att tatuera in sin älskades namn på sin kropp. Min tatuerare verkade tycka att det var en fin idé, eller i alla fall okej. Lisas tatuerare drog den ena historien efter den andra om folk som hade tatuerat namnet på sin stora kärlek och sedan ångrat sig och kommit tillbaka för att tatuera in någonting annat över. Han var klart skeptisk och såg det som sin plikt att berätta om alla dessa brustna kärlekar SAMTIDIGT som han med sin nål pickade in ”Daniel” på Lisas arm. Han avslutade allting med att säga: ”Vi ses om ett halvår”.

När det började närma sig jul hade den skeptiske tatuerarens tidsfrist på ett halvår gått ut med flera månader. Vi bestämde oss för att vi borde skicka ett julkort till tatueringsstället för att visa att vi minsann fortfarande var ihop. Att vissa förhållanden och dess tatueringar kan bestå längre än en tjugondels decennium. Nu har det blivit dags för det tredje julkortet i raden. Vi beskär julkorten så att våra ansikten inte syns så mycket. Korten får lite mer mystik över sig då och själva tatueringarna hamnar mer i fokus. Den stora nyheten för i år är naturligtvis Korvasson. Visserligen är vi alla i det här hushållet (Korvas undantaget) levande bevis på att även par med barn skiljer sig.

Men det tänker inte vi göra och det känns onekligen som att Korvassson ger årets julkort en viss tyngd.

Igår firades Peter-dagen. Egentligen var det i söndags, men då hade Molly pappavecka och i måndags var Lisa borta på avskedsfest med jobbet. Alltså fick det bli igår. Fisen var lite oroad över att hon var borta på Peter-dagen men Lisa lugnade henne och sa: ”Det är vi som bestämmer när vi har Peter-dagen”. Peter var Lisas styvpappa och Mollys styvmorfar och han dog för fem år sedan. På Peter-dagen firas minnet av honom med att äta en av hans paradrätter. Grillad kyckling med ostbågar och gurkstavar och till det ska ingenting annat än fanta drickas.

Det här var Korvassons första Peter-dag och min tredje. Bebisen fick hålla tillgodo med lite gurkbitar medan jag, som låg utslagen och utan aptit på soffan, fick den lilla tallriken längst ner till höger i bild. Storasyster fann det också på sin plats att upplysa lillasyster om att Peter var hennes styvmorfar och att Korvasson inte ens hade träffat honom.

Halvt medvetslös låg jag och tänkte på den första gången jag skulle laga middag till Molly. Av alla rätter i hela världen kunde jag inte komma på en enda att laga till henne. Jag ser på mig själv som en människa med ganska rik fantasi men när det kommer till mat så bara låser det sig. Jag börjar sakta men säkert bli lite bättre men det är långt, långt kvar ännu. För att vi skulle komma någonvart lät jag Molly bestämma, men hennes fantasi visade sig vara lika fattig som min när det kom till middagsval (middagskval). Till slut föreslog hon grillad kyckling och det tyckte jag var en toppenidé. På den här tiden levde jag i princip på Kycklingklubbor. Jag gick alltid hungrig till ICA i Hornstull med tankar om att jag skulle laga något fint och nyttigt till mig själv, men direkt innanför dörrarna möttes man alltid av doften av grillade kycklingklubbor. Man ska aldrig vara hungrig när man går och handlar, då försvinner allt förnuft. Om man går och handlar när man egentligen borde ha ätit för en timme sen, är det omöjligt att stå emot ICA´s två för femton erbjudande. Jag hade bestämt mig för att vi i alla fall skulle ha någonting någorlunda nyttigt till kycklingen. Det visade sig vara en nästan lika stor utmaning, men efter många varv i butiken kom Molly på att hon faktiskt tyckte om majs. ”Majs är väl ganska nyttigt”, tänkte jag. Sagt och gjort, den första middagen jag lagade till min styvdotter bestod av grillad kyckling och majs. Eller lagade och lagade, kycklingen var ju färdig men jag fick värma majsen i alla fall.

Sedan låg jag i soffan och tänkte att det var synd för Korvas och mig att vi aldrig fick träffa Peter. Det är ju en viktig del av Lisa och Molly som vi inte till fullo kan ta del av. Men det kan vara fint att fira någons minne i alla fall. Korvas och jag kan fira att han är viktig för dem och då är han också viktig för oss. Dessutom är jag säker på att vi hade tyckt om honom.

Det är en fullständigt orimlig tanke att vi inte skulle ha tyckt om en farbror som har uppfunnit en rätt bestående av kyckling och ostbågar.

Jag har fasat för att Korvas också ska bli kräksjuk. Bebisar känns lite för små och klena för att genomgå dessa plågor har jag tänkt.

I natt vaknade jag flera gånger av att jag tyckte att hon kräktes. Den sista gången hade hon också gjort det. Jag tänkte att nu blir det ett helvete, för jag är verkligen fortfarande en riktigt blek och ynklig version av mitt forna jag. Hur illa ska det då inte vara för den lilla bebisen? När jag kom in till Korvasson var hon på toppenhumör. Visserligen badande i spyor men precis lika strålande glad som alltid på morgonen.

Nu har det gått många timmar sedan dess och förutom en bamsediarré så har det inte hänt någonting mer. Jag hoppas verkligen att det var det hela för Korvas del. Sedan önskar jag också att hon kunde bjuda sin ynklige far på en liten bit av sina superkrafter.

Det smärtar mig att jag inte kan sköta om min blogg ordentligt, men nu drömmer jag mest om mjukare toalettpapper och ett ansikte utan skägg.

Jag undrar om det finns någon människa i hela Sverige som kommer ihåg att ge sitt barn AD-dropparna varje dag. Det är ingen rolig historia det där. Fem droppar om dagen och det är viktiga grejer. Det måste det vara för det är en pytteliten flaska och ju mindre saker och ting är desto viktigare och starkare är de.  De allra viktigaste läkemedlen är pyttesmå. De större tar man mest för syns skull.

Jag hade en vän som alltid bar med sig piller mot panikångest. Det var de minsta piller jag någonsin sett, men på en minut kunde de klubba ner vem som helst till medvetslöshet. Det var alltså inga ”lyckopiller” som man tog i förebyggande syfte, utan när man kände att det höll på att gå åt skogen, så kunde man ta ett och falla in i trygg medvetslöshet. Man sov tydligen i ett helt dygn efteråt. Jag tjatade till mig ett sånt där piller för att det kändes lite mäktigt att ha med sig. Man vet ju aldrig. Lite som en giftampull som man kunde ta till om man blev pressad på information av några gangsters. ”Var har du ditt gömställe?”. ”Det säger jag aldrig”. ”Jo säg!”. ”Nej aldrig”, och så ”PAM!”, in med pillret och sen medvetslöshet. Sen kunde skurkarna få leta bäst de ville efter gömstället.

Nu har jag inget gömställe och pillret, såväl som vänskapen med pillerinnehavaren, är sedan länge borta.

Jag vet inte ens riktigt vad det är jag häller i min dotter. Det är något slags skydd mot benskörhet och så främjar det mörkerseendet. Trots att jag nätt och jämt vet vad det innehåller, häller jag plikttroget ner dessa koncentrerade droppar i Korvassons strupe varje dag. Eller, föresatsen är att hon ska få det varje dag, men det är helt omöjligt att komma ihåg. Jag föreställer mig hur Korvas famlar runt i mörkret i spjälsängen, och minsta friktion kan leda till att hennes sköra skelett går av på mitten. I domstolen skulle de säga: ”DET VAR DITT FEL KORVASPAPPA, DU GAV HENNE INTE ALLTID AD-DROPPARNA”.

Jag förstår inte hur myndigheterna kan överlåta någonting så viktigt åt oss vanliga dumskallar. Jag menar, de ljuger för oss och säger att det är farligt att dricka bärs och amma, därför att de anser oss vara för korkade för att själva förstå att man blir klumpig när man är packad. Men de har inga problem med att överlåta denna livsviktiga uppgift åt oss. Det borde komma hem en tillsyningsman i uniform varje dag och stenhårt knacka på dörren och skrika: ”DÅ VAR DET DAGS FÖR AD-DROPPARNA!”. Och sedan med fasta, läderhandskförsedda händer bända upp den oförberedda bebisens mun och tvinga i de viktiga dropparna.

Eftersom vi var så dåliga på att komma ihåg dropparna i början, insåg jag att vi behövde ett system. Jag tycker om att systematisera saker. Eventuellt gömmer det sig ett stänk av någon bokstavskombination i mig. Vi har en kalender med en egen spalt för varje familjemedlem. Ahlgren (katten) har också en egen spalt, för vaccinering och sånt. På Korvas spalt måste man fylla i ”AD” med stora bokstäver och rita en ring runt, för varje dag hon har fått sina droppar. Tanken är att man då ska påminnas att ge dropparna även nästa dag. Måndagen är således extra viktig eftersom det blir den första anteckningen på ett nytt tomt ark. Systemet fungerar sådär, men bättre än innan.

Ibland skriver Lisa dit ”AD”, men glömmer ringen runt. Då ritar jag tvångsmässigt, som den störda individ jag är, dit ringen efteråt.

Men ett system är ett system och jag är lika orubblig i mina system som socialnämnden är i sina.

Jag ville vara med och dela på alla upplevelser, så till den grad att till och med Lisa ibland fann det överdrivet. Ja, rent av idiotiskt.

Korvas och jag har varit ute och klottrat idag. Vi har skapat, vad jag misstänker vara den största taggen som någonsin gjorts i vasastan. Allt skedde mitt på ljusan dag, mitt framför ögonen på folk. Ingen anade oråd och poliserna log mot oss och lyfte på hattarna där vi kom. Lyckligt ovetande om att vi var i färd med att promenera in en 525 meter hög och 1,4 kilometer lång tag i form av Korvassons namn.

Det duggregnade och jag hade ingen regnjacka eller något paraply, men tänkte att det inte var så farligt mycket och traskade glatt vidare. Men det tar tid att skriva in 1,4 kilometer långa budskap. Själva sträckan har jag inte orkat räkna ut, men uppskattar den till ca sex kilometer. Och då har jag inte räknat in de gånger man måste gå tillbaka i samma ”streck” (som t.ex. i k:et) för att komma vidare. Annars blir ju taggen kladdig.

När vi hade kommit till halva a:et var både jag och barnvagnen genomblöta (Korvasson med åkpåse var torra) och jag frös som en hund. Jag hade glömt bort att äta och drabbades av ett plötsligt blodsockerfall och blev på skitdåligt humör. Jag förbannade mig själv över vilken urusel dag jag hade valt att gå ut och klottra på. Alltså tog vi snabbt in på närmsta fik, slet av oss de blöta ytterkläderna och köpte kaffe och en macka. Korvas fick en flaska ersättning. Hon var i högform och satt bredvid mig på soffan och stoltserade högt och livligt, med sitt fulla vokabulär bestående av mestadels vokaler. Vi hade en fin stund tillsammans och när vi kom ut igen hade jackan torkat något och jag var på glatt humör igen.

Här skulle ju vilken sund människa som helst ha rundat av promenaden och gått hem igen, men i min värld lämnar man inte en halvfärdig tag. I regnet var vi alltså tvungna att promenera in återstoden av a:et följt av s:et innan vi kunde vända hemåt.

Väl hemma hade Korvassons blöta pappa bytt sin glada uppsyn mot en något stramare.

Hela poängen med mitt förra inlägg är att man ska göra det som verkligen är bäst för hela familjen och förstå att det inte bara finns ett sätt som är rätt. För om man inte noga tänker igenom alternativen så landar man automatiskt i det traditionsenliga. Och det är inte detsamma som det bästa, i väldigt många fall.

Om någon tycker att jag ”roffar” åt mig tid som tillhör mamman, så får den tycka det. Jag anser att det är min fulla rätt och jag förstår inte hur man skulle kunna roffa åt sig tid med sitt eget barn.

För oss har det dessutom inneburit att Lisa har kunnat få sin tjänst förlängd på en arbetsplats som hon trivs på. Något som hade varit helt omöjligt om hon hade försvunnit i samband med Korvassons ankomst. Men hon har samtidigt varit mycket med sitt barn. Korvas har således sluppit en bitter mamma. Och vad det gäller Korvassons pappa,

så ämnar han fortsätta roffa åt sig tid och kärlek med sitt barn.