Många vänder och vrider på argumenten för att få dem att passa in i deras familjesituation (säger de och kanske till och med tror på det) men i själva verket vrider och vänder många på argumenten så att de passar in i en familjetradition. När pappan tjänar mest har man inte råd att ha honom hemma med barnet. Men när mamman tjänar mest får hon vara hemma med barnet för att hon får så bra mammapenning. Var finns logiken där?

Sedan är det den ständiga frågan om amningen. Barnet måste ju ammas till varje pris! Men även i de familjer där mamman, av en eller annan anledning, inte kan amma är det nästan alltid hon som är hemma i alla fall. Var finns argumenten till varför pappan inte är hemma då? Man pratar om att barnet behöver närhet och att modersmjölken ger barnet bättre immunförsvar. Men de viktiga ämnena finns i mjölken, oavsett om den matas ur flaska eller från bröst, och närhet kan även en pappa ge. Och det behöver inte vara allt eller inget, barnet äter ju inte bara under arbetstid. Om mamman jobbar, kan hon förmodligen amma både på morgon och kväll, och även delamning ger ökat immunförsvar.

Det är heller inte omöjligt att det finns positiva effekter med att ha en närvarande pappa. Kanske så positiva att de skulle kunna väga upp för ett och annat missat mål från bröstet.

Det är klart att det påverkar att många arbetsgivare förväntar sig att det är mamman som ska vara hemma och inte pappan. Men är man anställd har man laglig rätt att vara hemma med sitt barn. Arbetsgivarna jublar ju inte av lycka när mammor ska vara hemma heller. Och även om det finns lagar som ska skydda mot den sortens diskriminering, så är det i realiteten svårare för mammor som väntar barn att få anställning. Om normen vore att man delar lika så skulle det vara samma ”risk”, ur arbetsgivarens perspektiv att anställa en blivande pappa.

Vidare tror jag att förhållandet, mellan mamman och pappan, blir bättre om man delar lika. Man är inte längre främmande för hur den andra har det. Mamman (oftast) får veta hur det är att känna sig lite utanför och bara hinna umgås en stund på kvällen, när barnet har sin ”griniga timme”. Men också hur skönt det är att slippa vara med sitt barn tjugofyra timmar om dygnet.  Pappan (oftast) får känna hur underbart det kan vara att vara ensam med sitt barn och ha en egen nära relation till det. Men också hur otroligt jobbigt det kan vara att själv ansvara för ett barn.

Det finns tusen olika lösningar, men det viktigaste är att man tänker ordentligt på varför man gör som man gör. Så att man inte bara gör som man alltid har gjort.

”De ser förjävliga ut när de kommer ut, det ska du veta”, berättade en vän för mig när datumet för beräknad förlossning började närma sig. ”Blåa och jävliga”, fortsatte han. Sedan berättade han att förlossningen av hans barn nog var det häftigaste han varit med om.  

Hela förloppet kändes väldigt overkligt för mig. Jag var liksom inte riktigt inne i min egen kropp där och då. Det kändes som om jag stod vid sidan av och iakttog mig själv när jag, lugn som en filbunke, gjorde det jag kunde göra för att hjälpa Lisa. När Korvas huvud stack fram (blått och jävligt) såg det lite läskigt ut, och jag fick känslan av att det var orättvist att jag fick se henne före Lisa. Hon hade ju burit runt på henne i nio långa månader, då borde hon få första tjing. Jag var hela tiden beredd på att den omvälvande känslan skulle slå mig, när som helst och med full kraft. Men när Korvasson väl kom ut infann den sig inte. Det är klart att det kändes speciellt, men fortfarande mest märkligt, tyckte jag. Obegripligt att det var hon som hade legat där inne hela tiden. Men jag hade förväntat mig en mer omskakande reaktion.

Den omvälvande känslan kom när jag höll henne första gången. Och när vi fick gå över till ett eget rum, låg jag i sängen med Korvasson på magen och grät. Sedan följde en tid på ungefär två, tre veckor då jag grät i princip varje gång jag höll henne. Det händer fortfarande, men inte lika ofta.

Faderskänslorna har hamnat lite i skuggan av moderskänslorna tycker jag. Det pratas mycket mindre om dem. Med vissa pappor får man nästan känslan av att de har varit på semester någon vecka och sen är de tillbaka på jobbet igen. Inget märkvärdigt. För mig var hela den här perioden som ett enda töcken. Jag var inte riktigt förberedd på det. Det var som ett konstant surrande i huvudet på mig, som ett rus. Mina sinnen var mycket mer skärpta. Jag hörde, såg och hade bättre luktsinne än vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än att jag aldrig har känt mig så mycket som ett djur, som jag gjorde då. Jag uppfattade ljud, lukter och synintryck som rena överlevnadshot.  Ett litet spår av det där finns kvar nu också, men nu är det en betydligt större portion rationellt tänkande inbladad. Det var det inte då, då var det ren instinkt.

Jag tror att många pappor håller inne med sina upplevelser, därför att de har varit hemma och gråtit i två veckor. Sedan är det nog en och annan extratår som rullar ner för kinden på vägen in till jobbet, för att de måste lämna sitt barn efter så kort tid. Eller måste och måste, det blir bara nästan alltid så. Ett gammalt mönster som tycks vara väldigt svårt att bryta. Men det är inte pappans uppgift att ifrågasätta om det inte finns ett annat alternativ. Det är heller inte hans uppgift att gråta eller att berätta om de lyckokänslor han känner för sitt lilla barn.

Pappans uppgift är att jobba och hålla masken.

Under Korvas och mina upptäcktsfärder samlar vi på oss en massa intryck, men vi ser och uppfattar saker helt olika. Jag skulle vilja spänna fast en kamera på Korvassons huvud, så att jag kan jämföra våra visuella upplevelser. Jag skulle kunna spänna fast en på mig själv också, så kan man klippa ihop en liten film från två olika perspektiv. Två olika sätt att se. Egentligen är det nog ganska nyttigt. Bara skillnaden i fysik gör att vi ser saker annorlunda. Sedan har vi helt skilda referenser som får oss att intressera oss för olika saker. Korvas tittar till exempel upp i taket väldigt ofta. De flesta vuxna har sedan länge slutat titta upp i taket ordentligt. De har utvecklat tunnelseende. När vi är på café och jag ser möbler och människor, ser korvas lampor och sprickor i taket (och möbler och människor). Sen har hon ett enormt intresse för detaljer. Hon kan sitta och skrapa, hundraprocentigt fokuserad, på mitt finger i flera minuter. Vuxna vet redan hur deras fingrar ser ut och alla andras också för den delen, så de ödslar ingen tid på sådana studier.

Det är fascinerande hur vi som barn är som svampar som suger åt oss allt och intresserar oss för allt. I takt med att vi lär oss mer och får en uppfattning om vilka vi är blir vi vuxna. På vägen har vi råkat ut för en massa missuppfattningar och skaffat oss förutfattade meningar. Vi har bestämt oss för vilka vi är och har slutat se och börjat anta. Det där blir väldigt tydligt när man tecknar. Man antar att man verkligen vet hur någonting ser ut, men när man ska få ner det på pappret inser man att man inte har en aning. Det har mycket mindre med handens färdighet att göra, än med förmågan att kunna se. Man kan säga att med åldrandet blir man dummare och smartare på samma gång. När man är gammal är man följaktligen skitdum och skitsmart. Men jag är säker på att Korvassons film skulle göra oss alla lite smartare. Vi måste bara lösa de tekniska problemen först.

För ett par år sedan såg jag en naturfilm, där de hade lyckats fästa en kamera på en elefant så att filmen var ur elefantens perspektiv. Det var unika bilder och man kunde komma så nära som man aldrig hade gjort tidigare. Man såg hur elefanterna såg på varandra och det var en otroligt häftig syn. Berättaren pratade om att den nya moderna tekniken hade gjort det omöjliga möjligt. De hoppades att kameran inte skulle påverka elefanten alltför mycket, att den inte ens skulle tänka på att den hade den. Man föreställde sig kameran som en supermodern, pytteliten sak. Så liten att den kanske var fäst mellan ögonen på elefanten.  Själva kameran kunde man ju inte se, eftersom det var elefanten själv som filmade. Men framåt eftermiddagen låg solen så lågt att elefanten filmade sin egen skugga, och i den kunde man äntligen se kameran. Jag höll på att trilla av stolen. Kameran var en jävla plåtburk, stor som en flyttkartong! Att de ens för en sekund inbillade sig att elefanten inte skulle påverkas av den.

Dessutom var de tvungna att söva ner stackaren varje gång de skulle göra någon ändring på kameran. I början hade de till exempel glömt att sätta på en vindrutetorkare. Det tog ungefär en halvtimme innan elefanten hade sprutat ner hela skiten med lera. Pang, ett nytt bedövningsskott och elefantkompisarna flydde i skräck, medan den kamerabeprydde elefanten vinglade till marken. Sedan var det bara att gå fram och göra nödvändiga justeringar. Det var visst inte nyttigt för elefanten att bli nersövd så ofta.

Jag kommer att ha den här starka filmen i åtanke när jag ska ordna med Korvassons utrustning. Men en klar fördel är att Korvas kommer i ett betydligt behändigare format, så jag lär inte behöva skjuta henne med bedövningspilar varje gång jag ska sätta på och stänga av kameran.

Lisa och jag sov i skift i morse. Vi var på kalas igår och kom inte i säng förrän vid halv fem. Vi hade inte riktigt planerat att komma hem så sent, men det var supertrevligt och vi spelade ett tv-spel som heter buzz till halv fyra. Jag kom sist varenda gång tror jag. Korvasson snusade fint inne i sovrummet och vi hade bebisradion med oss som trygghet. Vi fick ju skylla oss själva att vi var trötta idag eftersom vi visste att Korvasson inte tar några sovmorgnar efter kalas. Vi pratade om hur hon alltid vaknar med ett leende, otroligt glad över att det äntligen har blivit en ny dag. När vi ojade oss om hur snart det var dags att gå upp, lovade värdinnan att hon skulle skicka ett mms med en ”äntligen-en-ny-dag-bild” på sig själv, klockan sju på morgonen. Klockan sju på kvällen kom ett ursäktande sms om att det var svårt, rent tekniskt, att fota sig själv när man gjorde vågen med båda händerna. Jag vet inte, jag vill inte gärna baktala en av Lisas bästa vänner, men jag misstänker starkt att det inte gjordes någon våg över huvud taget hemma hos värdinnan i morse.

Lisa ville ta första passet, så att hon kunde sova sen och därefter skriva en jobbansökan. Korvasson var också lite trött och grinig efter att ha fått sin sömncykel rubbad, av att ha vaknat ett par gånger under färden hem från kalaset. Hon var speedad och vägrade sova. För att Lisa skulle få lite ro att skriva sin ansökan tog jag med Korvas ut på promenad. Efter trettio sekunder i vagnen sov hon som en stock. Vi mötte en tant på vägen som delade ut Jehovas vittnens tidskrift ”vakthornet”. Hon frågade mig om jag ville läsa något väldigt intressant och jag svarade: ”Nej, det DÄR vill jag verkligen inte läsa!”. Varför skulle jag vilja läsa någon skit om hur jag, som en i anden osmord kristen, inte har någon plats i paradiset att få regera tillsammans med jesus?  Jag regerar ju här med Korvasson!

När vi är ute och går brukar jag försöka hitta små platser jag aldrig varit på tidigare. Det är svårt, jag har alltid älskat att gå och märker att jag har varit nästan överallt. Stockholm är så mycket mindre än Stockholm tror att det är. Men det finns lite platser här och där, där man aldrig har satt sin fot. Jag tänkte att jag borde dokumentera varje ny plats Korvas och jag upptäcker. Idag hittade vi en liten höjd med några bänkar. I bakgrunden skymtar man fönstren tillhörande ett stort studentbostadshus, som ligger på norra stationsgatan. I studenthuset och på dess stora bakgård har jag varit tidigare, men den här lilla kullen var ny mark.

Det kanske inte ser mycket ut för världen, men en ny plats är en ny plats. Och det här är bara den första dokumenterade platsen i raden av, vad jag tror kan komma att bli en ganska gedigen serie.

Det började med att jag rakade av mig polisongerna. Jag har haft polisonger så länge jag har kunnat. Och alla de plågsamma år före polisongernas tid, närde jag en dröm om att det en dag skulle vara möjligt. Jag minns en gång i mellanstadiet när jag hade kammat fram håret så att det skulle se ut som polisonger, varpå min lärare improviserade en sång. ”Daniel polisong hoppade i sin långkalsong och upp på en balkong och sjöng en sång hela dagen lång…”. Han var en fin lärare. Den bästa jag någonsin haft tror jag. Annars hade jag nog inte kommit ihåg sången, så här tjugofyra år senare.

Men efter alla dessa år med polisonger var jag sugen på att se hur jag skulle se ut utan. Jag såg förjävlig ut. Jag ångrade mig redan efter att jag rakat av den ena. Men en polisong är inte mycket att komma med och det var lättare att raka av den andra än att försöka sätta tillbaka den första.

Då bestämde jag mig för att låta skägget växa, så att nästa gång jag rakade mig skulle polisongerna vara tillbaka. Jag upplevde ganska snabbt positiva effekter på mitt intima gosande med Korvas. Hon blev mycket mer tolerant. Det är ju ingen vits med att ha en bebis om man inte får gosa och gnugga sig mot den. Men har man skäggstubb så sandpapprar man upp det lilla bebisansiktet på nolltid. Dessutom har jag alltid velat testa, att någon gång i livet ha ett riktigt jävla beatlesskägg. Typ John Lennon-69. Problemet har alltid varit att det tar sån förbannad tid och att det känns som att man har en ylletröja i ansiktet.

Nu står jag alltså och väger fördelar mot nackdelar. ”Att spara eller inte spara”. Ylletröjan mot gosandet. Jag har varit rådlös men bestämt mig för att behålla det året ut. Ett nyår med skägg helt enkelt. Sedan får jag rådfråga Molly.

Det kanske är fett ute med skägg 2009.

För ett par timmar sedan, när jag försökte få Korvas att sova middag, satt jag och spelade gitarr för henne. Det slog mig att jag aldrig spelat min gamla paradlåt ”working class hero” för mitt barn tidigare. Men när jag började så kom jag inte på texten till tredje raden. Helt ofattbart. Då var jag tvungen att ringa min vän Johan och fråga. Han googlade upp det åt mig och sa att han var besviken. När jag sedan kollade min mail fanns där ett meddelande från honom.

När man läser nedanstående brev från min vän Johan, är det viktigt att man håller i bakhuvudet att det är lögn och förbannad dikt. Men likväl en rolig lögn och dikt, tyckte jag. 

Utdrag ur Johans dagbok (eller blogg?)
 
”alla resor tar slut”
 
Idag fick jag ett samtal som gjorde mig mycket besviken. Mycket besviken, ska jag säga. Min gamla vän Daniel ringde mig för att fråga om en rad ur låten ”workin class hero” med John Lennon. Det kan verka som en bagatell för många men för mig var det ett ett kistlock som stängdes.
Min goda vän Daniel brukade vara en ganska populär kille bland tjejerna och ett av hans vapen var att framåt småtimmarna ta fram en gitarr och spela just denna låten med hes stämma. Han bodde vid den tiden i London och använde en utpräglad brittisk accent, vilket inte gjorde saken sämre. Det ska erkännas att även det manliga sällskapet tystnade under denna mycket välsjungna föreställning
Tjejerna som han försett med rött vin brukade mjukna till och efter att han valt ut ett offer genomförde han det sista momentet. Det handlade om att få nån slags snabb fysisk kontakt och det vanligaste knepet var att ”vilka små händer fröken har..” Och sen trycka den stora bulgariska bonnahanden mot den stackars oskyldiga, okyssta utbytesstudentens lilla, bleka motsvarande. Ibland kunde det ske via tårna vilket gjorde saken än mer raffinerad.
 
Oftast fick man ett meddelande om att en ny kontinent beslagtagits eller liknande men det hände även att man var där när det hände. I början kunde det vara smärtsamt eftersom man i vissa fall blev bestulen på nån man tyckte om lite, men efter ett tag började man följa Daniels arbete mer ingående och även imponeras av det. Daniel visste vad han gjorde och var oemotståndlig, så sant.
 
För ett par år sedan fick jag indikationer på att Mojon var borta, besöken på barerna blev färre och inte alls lika uppmärksammade av det motsatta könet. Visserligen har det gått lite upp och ner men nu är det nog tyvärr definitivt. Daniel har glömt låten som gjorde honom till den frusna hankatt en gång var. Alla resor tar slut.
 
RIP Dannes Mojo, 5 dec 2008-12-05
 
/Johan

Jag har tre barn. Fisen, Korvas och Bloggen.

Jag måste prioritera barnen av kött och blod.

Men det kommer ett längre även idag.

”Är föräldrar gifta när barnet föds antas mannen vara pappa till barnet. Om ni inte är gifta är det socialnämnden som fastställer vem som är far till barnet.”

Citatet är kopierat från skatteverkets hemsida med information till blivande föräldrar. Här hade jag, redan igår, intentionen att skriva ett något mer konkret inlägg, innan jag råkade sväva iväg i fantasier och Jan-Björklund-fobier.

Varför ska inte pappan ha någon rätt till sitt eget barn redan från början? Den biologiska orättvisa det innebär att bara det ena könet kan bära barnet, tycker inte jag hör till den här diskussionen. Den är det väldigt svårt att göra någonting åt. Vad som däremot inte borde vara svårt att göra någonting åt, är det system som gör det krångligt för pappan att bli pappa. Jag är övertygad om att de flesta jag känner hade kommit på ett bättre system än det nuvarande, på ett par timmar. Och hade man givit dem ett skrivbord, en lön och befogenheter, så är jag säker på att de hade lyckats få det nuvarande systemet att framstå som det idiotiska, medeltida system, det faktiskt är.

Inte minst finns det en rent känslomässig aspekt. Man har precis fått ett barn, men det finns inte ett papper i hela världen som bekräftar det. Barnet har ingen rätt till sin pappa och pappan har ingen rätt till sitt barn. Mammans rätt är däremot självklar redan innan barnet är fött. Om man nu är på jakt efter en biologisk fader, hur kan man då göra skillnad på gifta och ogifta? Bara för att man har svurit sin kärlek till varandra i en kyrka eller ett rådhus, innebär det ju inte att man har förlorat förmågan att kunna bli gravid med någon annan, eller göra någon annan gravid.

Det man fastställer i en faderskapsutredning är heller inte vem som är fadern, utan vem som gör anspråk på att vara fadern. Inga blodprov är inblandade och det är hur enkelt som helst, om man vill, att lura till sig ett faderskap, om mamman är med på valsen. Vari består själva utredningen? I mitt fall (jag behövde inte gå på någon intervju, som jag vet att man måste i en del kommuner) handlade det om att fylla i barnets personnummer och födelsevikt!? Varför kunde jag inte få sätta min kråka redan på BB? Vad de skulle med födelsevikten till för att fastställa faderskapet är en helt annan idiotisk fråga, som jag ämnar jag ta upp vid ett senare tillfälle.

Egentligen finns det inget rimligt skäl till varför faderskapet inte hade kunnat fastställas redan innan barnet var fött. Nu måste man istället ansöka om att bli pappa och ansökan ska skickas hit och dit, och sedan godkännas och registreras. Det hämmar jämställdheten. När Korvas kom, delade Lisa och jag lika på föräldraledigheten, redan från början.

Men att ta ut pappapenning utan att ha ett barn, visade sig vara en tuff nöt att knäcka.

”Är föräldrar gifta när barnet föds antas mannen vara pappa till barnet. Om ni inte är gifta är det socialnämnden som fastställer vem som är far till barnet.”

Citatet är kopierat från skatteverkets hemsida med information till blivande föräldrar. När jag läser dessa rader går det kalla kårar längs ryggraden på mig och jag inser vilken enorm tur jag har som fick bli far till mitt eget barn. Fram tills för några månader sedan har jag levt i den naiva tron att det var den som låg med mamman vid tillfället för befruktningen som var far till barnet. Så är det alltså inte.

Man kan föreställa dig den nagelbitande skara som måste sitta i socialnämndens väntrum för nyblivna ogifta mödrar, när det är dags för utdelningen av faderskap. Någon tänker ”hoppas han är snygg” och någon annan tycker att det är viktigare med ekonomisk trygghet . En tredje vill ha någon med glimten i ögat och det där lilla extra. Den tryckta stämningen tilltar i takt med att fotstegen från socialnämndens handläggare hörs allt tydligare i korridoren. Det har nu blivit så tyst att man utan ansträngning kan höra hur de avbitna naglarna faller till golvet. ”Irene Karlsson, finns hon här?”. ”Ja, det är jag”, svarar en ung mamma med darrande röst. ”Har du fått någon fader tilldelad ännu?”, fortsätter handläggaren. ”Nej”, säger den unga mamman som nu ser ut som att hon kan bryta ihop vilken sekund som helst. Handläggaren ber henne välja ett nummer mellan ett och tio. ”Nummer sju” lyckas den unga mamman väsa fram, varpå handläggaren plockar upp ett kort med en sjua på ryggen och gör en min, som närmast liknar ett obehagligt leende, och läser: ”Fadern till Irene Karlssons barn är (detta följs av en tystnad som den unga mamman upplever som en evighet): Jan Björklund”.

Den unga mamman ger ifrån sig ett förtvivlat tjut och faller av sin stol. Hon tigger och ber om att få en annan. ”Snälla, låt mig inte få Jan, låt mig inte få Jan!”, ropar hon. ”Jag kan inte leva med någon som ser det som sitt livs kall att bryta ned små barn redan från födseln”, fortsätter hon, samtidigt som hon sliter i handläggarens byxben. Socialnämndens handläggare rör inte en min. Ett beslut från socialnämnden är oåterkalleligt.

Och jag kan bara undra, när det ska bli lika självklart att bli pappa som det är att bli mamma?

Dagarna har kastats om lite nu när Lisa inte längre jobbar på Tensta konsthall. Hon har ett kontrakt som sträcker sig över den här månaden också, men har en massa kompdagar att ta ut, så hon är bara där en dag i veckan. Och eftersom jag i vanlig ordning frilansar med ingenting så har Korvasson förmånen att ha både mamma och pappa hemma.

Igår hade Lisa hand om en ganska grinig bebis hela dagen, medan jag träffade några vänner för att komponera årets jullåt ”Vem ska rädda världen?”. Ett riktigt mastigt stycke som rymmer både värme och hopp. Eller särskilt mycket hopp rymmer den kanske inte, ”slutet är nära nu”, lyder en av raderna, men den rymmer desto mer värme. Därför lät jag Lisa få en välförtjänt sovmorgon imorse och tog med mig Korvas till BVC.

På BVC ställde den vikarierande barnmorskan en rad frågor. Om Korvas kan sitta, om hon jollrar som hon ska, om hon hör ordentligt, och om hon skelar. Jag svarade ja på alla frågor utom den sista. Sedan frågade hon om Korvasson fortfarande ammar eller vilken föda hon annars får. Efter det var det dags för mätning och vägning och den här gången fick hon sitta på vågen. En milstolpe i vägningssammanhang. Jag kunde se framför mig hur hon en dag kommer att kunna stå på vågen. När jag sedan fick se kurvorna över vikt, längd och huvudomfång så visade det sig att hon nästan exakt följde det tjocka streck som utgör snittkurvan, i samtliga kategorier. Jag kunde inte låta bli att bli lite besviken. Man vill ju att ens bebis ska vara speciell och inte någon snittbebis, en tråkig medelsvensson. Men så kom jag till insikten att det ju faktiskt förhåller sig precis tvärtom. Om tio bebisar väger nio kilo och tio andra bebisar väger sju kilo då blir ju snittet åtta och då är det snittbebisen som är undantaget. Det är snittbebisen som är speciell och ovanlig. ”The golden child”. Det var en stolt pappa som rullade ut från BVC med sin unika bebis.

Klockan hade blivit lagom för Korvassons tupplur och jag bestämde mig för att vi skulle fira framgångarna på BVC med en lång promenad och lite kultur. Vi traskade hela vägen till skeppsholmen med sikte på Moderna museet, men när vi nästan hade kommit fram slog det mig att alla kulturinstitutioner har stängt på måndagar. Jag borde ha vetat bättre och jag hade planerat att servera Korvasson en flaska föruppvärmd välling inne på museets café. Nu stod jag rådlös ute i det mulna vädret med en hungrig bebis i kärran. Vi vände riktning och började gå tillbaka. I höjd med Nationalmuseet fanns en parkbänk där vi slog oss ner och Korvas kunde få sin lunch. Både Korvas och jag var på mycket gott humör och vi kände oss som ett romantiskt inslag i stadsmiljön, där vi satt. Det grämde mig att ingen fanns där som kunde dokumentera ögonblicket. Därför riggade jag upp min kamera på barnvagnen, satte igång självutlösaren och sprang tillbaka till bänken med mitt barn under armen. Bilden ni ser här ovan är alltså helt uppriggad och oäkta. Korvasson har egentligen ätit klart och blev inte alls förtjust när jag pressade in flaskan i munnen på henne igen.

Eftersom det inte blev någon kultur, bestämde jag mig för att vi skulle gå och fika istället, så vi promenerade tillbaka till odenplan och gick in på café Ritorno på odengatan. Jag packade upp Korvasson och la henne bredvid mig på soffan. Medan jag sippade på en kaffe låg Korvas och tittade förundrat på en kristallkrona som hängde rakt ovanför henne. Kristallkronan lyste i sin tur tillbaka på henne, och här kan man så tydligt se hur annorlunda världen ter sig beroende på vilket perspektiv man ser den ifrån.

Vi hade en fin dag idag, jag och min onormalt normala bebis.