”The night time is the right time…” sjunger Bob Dylan i Låten ”To be alone with you” och jag måste hålla med honom, natten är min rätta tid. På dagen har jag ofta svårt att fokusera och koncentrera mig (om jag inte av någon anledning måste), men på natten infinner sig en stillhet och ett lugn som råder bot på koncentrationssvårigheterna. Även när jag är trött på dagen så händer det något vid tio – elvatiden och jag känner mig mer vaken och kreativ än någonsin. Jag tycker om känslan av att vara uppe när alla andra sover. Förmodligen därför att det är ”meningen” att man ska sova på natten och jag tycker om att råda över min egen tid. På samma sätt kan jag känna tillfredställelse över att vara ledig när de flesta andra jobbar, att befinna mig utanför normen. Att sitta ensam och läsa på ett kafé en onsdagsförmiddag ger en enorm tillfredställelse.

”…to be with the one you love” fortsätter sedan Bob dylan, medan jag låter den jag älskar ligga ensam i sängen då jag själv sitter uppe och skriver. När jag kryper ner i sängen och vill hålla om henne tar hon ofta bort mina händer. De känns kalla under täcket, mot en varm sovande kropp. För någon dag sedan var Lisa ute och kom hem vid halv fyra, då jag låg och sov. Jag sov dåligt och hade själv lagt mig sent, som vanligt. Jag har vaga minnen av hur Lisa tyst smög in i rummet och lade sig bredvid mig, på insidan av sängen. På utsidan sover den som ska gå upp med Korvas på morgonen. Hon lade sin arm runt mig och sin iskalla hand mot min hud. Det här var en hand som inte bara upplevdes kall, utan en hand som nyss varit ute i vinterkylan, och jag mumlade irriterat och slog bort den häftigt, då det kändes som ett slag mot magen.

Jag sov skitdåligt och det gjorde även Korvasson och efter att ha ”napp-snoozat” med henne i en halvtimme insåg jag att hon inte skulle somna om och gick upp med henne, en timme tidigare än vanligt. Trött efter fyra timmars riktigt dålig sömn satte jag och den lika trötta Korvas igång med morgonbestyren. När jag med ihålig blick tittade ut genom fönstret såg jag att någon hade trampat in ett stort hjärta i snön, ute på gården. Inuti hjärtat stod det ”daniel”. Jag ville spola tillbaka tiden några timmar så att jag med ömhet hade kunnat ta emot Lisas omfamning och säga att jag älskar henne, innan jag somnade om.

För kalla händer får den som om natten, i minusgrader, trampar in kärleksbudskap och de förtjänar att mötas av värme.