När jag var liten brukade mamma natta mig med en liten ceremoni som vi kallade ”panna tinning”. Hon uttalade namnet på ansiktets alla delar i den ordning hon smekte med fingret över dem. Det började alltid med panna och sedan tinning, det var så den fick sin benämning. Efter överläpp och underläpp kom tänder och då skulle jag blotta mina tänder så att hon kunde knacka på dem med nageln, varpå vi nästan alltid började skratta. Sedan slutade det med ”öra och örsnibb och öra och örsnibb” och vid det laget hade jag hunnit bli riktigt dåsig. Idag, den sjunde januari, skulle mamma ha fyllt femtioåtta men kräftan tog henne för snart tio år sedan.

Det tog drygt två år och började med en knöl i bröstet. Först trodde läkarna att det skulle räcka med att bara ta bort en liten bit, och mamma var så lättad över att hon skulle få behålla bröstet. Men efter ett halvår fick de ta bort hela, följt av det andra. Sedan spred det sig till huden runtomkring, där ena bröstet hade suttit, och de fick skära loss en stor bit av ryggen för att lägga på dess plats. Och så hände samma sak på andra sidan, fast denna gång över en så stor yta att läkarna först trodde att en operation skulle vara omöjlig. Men den genomfördes och en ännu större del av hennes rygg skars loss för att läggas dit. När den femte och sista operationen var klar såg hon ut som ett lapptäcke och hade mer rygg på bröstet och magen än på ryggen. Efter varje operation hoppades jag, så intensivt att jag nästan trodde på det, att hon skulle klara sig. Jag lurade mig själv till att tro att varje operation var den sista. Först när de scannade hennes hjärna och fann femtio tumörer, slutade jag hoppas.

Det är så märkligt hur man upplever tiden. Korvas har levt i lite drygt åtta månader, men det känns som en evighet. De tio år som har gått sedan mamma dog har bara rusat förbi. Men när man har delat blodomlopp med en person som också under en tid har varit hela ens universum, eller i alla fall halva, är det inte så konstigt, för i universum är tio år ingenting. Man tillåts ett sorgeår men i själva verket tar det ett helt liv att bearbeta. Ett liv utan universum.

Men man måste gå vidare, heter det och vardagen rullar på. Så man syr igen sina sår, men med så få stygn att de får svårt att läka. Då och då släpper ett stygn. Det kan vara ett foto, ett barndomsminne eller en doft som orsakar det och så gör det ont igen. När Korvas föddes sprack såren upp helt och låg vidöppna, lika färska som för tio år sedan. Bara några timmar efter förlossningen låg jag med min dotter på magen och grät i floder. Av lycka över mitt barn och av sorg över att mamma aldrig kommer att få träffa henne. Mamma pratade så ofta om barnbarn och om hur mycket hon såg fram emot att bli mormor och farmor och jag vet att hon hade varit fantastisk. Jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig kommer att få räcka över min knubbiga lilla bebis till henne och säga: ”Titta mamma, är hon inte helt underbar!?”.

När ingen ser, händer det att jag gör ”panna tinning” på Korvas. Ibland somnar hon och andas lugnt, tätt intill sin pappas blöta kind.

Grattis mamma, jag saknar dig.