I torsdags snöade det när Korvas och jag var på promenad. I sin ljusblå overall under en lika ljusblå filt låg hon inbäddad och liknade en liten eskimå, med vagnen som sin igloo. Vi skulle gå till en ramaffär och hämta en tavla som vi lämnat in för att få glaset utbytt. För ett par veckor sedan fyndade vi två tavlor på auktionskompaniet, men glaset i den ena var sprucket. Hon somnade nästan direkt i vagnen och jag tog långa omvägar i Birkastan för att låta henne sova. För stannar man och går in någonstans vaknar hon direkt, det slår nästan aldrig fel. Efter en knapp timme öppnade jag dörren till ramaffären, varpå Korvasson vaknade.

Lisa var på arbetsförmedlingen för att skriva in sig och uppskattade att det skulle ta cirka tjugo minuter tills det var klart, så vi stämde träff på ett fik på Norrtullsgatan. Vi var först på plats och Korvas fick mat och sedan satte jag henne i en barnstol bredvid mig. Lisa meddelade i ett sms att det var fem personer före henne i kön på arbetsförmedlingen. Som förströelse gav jag Korvas en hopvikt plastpåse som hon med förtjusning började leka med.  Jag hade mitt kaffe och hon sin plastpåse och så satt vi så i tysthet och ingen av oss krävde något mer än den andres sällskap.

När hon tillslut började bli lite rastlös lekte jag med henne och gömde påsen under min hand. Hon sträckte sig så långt hon kunde över bordet och välte bort min hand och fann till sin stora glädje att påsen låg där. Efter många sådana övningar lurade jag henne och lade dit handen utan påse under. Hon upprepade sin rörelse och blev genuint förvånad när inte plastpåsen var där. Korvas pappa var en stor trollkarl som förbluffade sin publik gång på gång. Jag tänkte att i framtiden kommer det att bli svårt att upprätthålla min status som magiker. För det ställer inga större krav på fingerfärdighet, när ens publik utgörs av en bebis.

Efter en timme och tjugo minuter meddelade Lisa att det nu äntligen var hennes tur i kön. Chansen till en fika var nu förbi för hennes del, men vi skulle mötas vid caféet och promenera därifrån tillsammans. I en timme och tjugo minuter hade min bebis suttit nöjd till bords, som den mest perfekta fikakompisen och beundraren av mina tricks. I väntan på att Lisa skulle komma och med vetskapen om att mina dagar som magiker var räknade, tänkte jag att det är lika bra att passa på.

Att trolla skjortan av sitt barn så länge det varar.