När Korvas och jag åker buss tittar vi en hel del på varandra. Hon kollar då och då att jag är kvar och jag kollar för att försäkra mig om att hon mår bra och för att jag tycker om att bara titta på henne. Men utöver det tittar vi också på de andra människorna i bussen. Jag smygtittar och hon stirrar ogenerat på vem hon vill. Hon lär sig för livet och det gör hon rätt i. För i min ålder är det inte okej att stirra och hon gör klokt i att ta tillfället i akt att fullkomligt glo hål i huvudet på folk, så länge hon har chansen. Hon studerar dem, en och en, in i minsta detalj. Hon sitter lugnt och stilla och bara stirrar, och ur hennes lilla näsa bildas en bubbla av snor vid varje utandning. Oftast är hon tyst eller gör något långt entonigt läte, men ibland ropar hon åt dem, utan att vika undan blicken. Själv är jag förpassad till att tjuvkika i reflektionerna i fönstret.

En gammal flickvän till mig upplyste mig en gång om att jag hade ett mycket klumpigt knep (som jag själv var omedveten om) när jag tjuvkikade på någon. När det fanns risk för att den jag stirrade på skulle upptäcka mig så vred jag tydligen på huvudet, så att det skulle se ut som om jag tittade bort. Men samtidigt som jag vred på huvudet, höll jag kvar blicken vid mitt offer och fortsatte titta på den i ögonvrån. Det kanske funkar på långt håll men jag misstänker att det, i de allra flesta fall, bara får mig att framstå som en idiot. Korvas har sin ålder att skylla på, men vad har jag för ursäkt? Ingen. Därför tränar jag nu på att få bort det där och försöker få med mig ögonen när jag vänder på huvudet. Istället håller jag mig till reflektionerna och förlitar mig på hörseln, för öronen är det inte lika lätt att läsa av.

Och finns det något som heter öronvrån, så är det i den jag lyssnar.