Ofta händer det att jag längtar efter att vara i naturen. Jag skulle inte vilja bo på landet, men jag vill vara nära naturen då och då. Sedan ett och ett halvt år tillbaka bor vi oerhört nära Hagaparken, som i alla fall erbjuder en liten dos natur, men märkligt nog har jag inte varit där en enda gång sedan vi flyttade hit.

Idag tänkte jag att nu var det dags, inte minst för Korvas skull. Hon förtjänar lite fler stunder, nära träden och fågelsången och hon förtjänar en luft som är lite friskare. Nu ligger visserligen Hagaparken inklämd mellan E4 och E20, så jag antar att det finns ännu friskare luft på andra ställen, men fåglarna sjunger och det är tystare och lugnare där och så ligger det verkligen runt hörnet. När vi kom ut var Korvasson vaken i fyra minuter, vilket är ungefär lika lång tid som det tar från oss till parkens början, om man har tur med trafikljusen. Sedan sov hon i en timme, vilket var lika länge som vi snurrade runt i parken. Men jag fick i alla fall en fin promenad och jag inbillar mig att Korvasson sov lite skönare i den lugnare miljön, nära träden.

När vi kom hem och efter att hon hade ätit var hon väldigt sällskapssjuk och grät häftigt varje gång man satte henne ifrån sig. Men när jag lät henne sitta i mitt knä och titta på youtubeklipp, var allt förlåtet. Först kollade vi på Bob Dylan och sedan på Edith Piaf. Hon gillade Bob, höfterna började gunga och en och annan handklapp bjöd hon på, men hon älskade Edith Piaf. Det fina var att bakgrunden till de videos vi såg var så mörk att reflektionen i skärmen var perfekt. Jag kunde sitta och lukta på min bebis och samtidigt, som i en spegel, se precis hur hon såg ut när hon lät sig hänföras av Edith Piaf. Hennes mun var vidöppen och inte en sekund lät hon blicken vandra bort från skärmen. Två gånger då en närbild på sångerskan visades, lutade Korvas sitt huvud på sned mot henne.

Om den lilla Piaf hade varit i livet, är jag säker på att hon hade blivit rörd.

Inte helt olik en krabba, kravlar hon sig fram på golvet. Benen i skräddarställning och med hjälp av knäna sicksackar hon sig framåt, även om det är armarna som gör grovjobbet. Om man verkligen ville, skulle man nästan kunna kalla det för att krypa. Fulkrypa. Men vem har sagt att man måste krypa snyggt, för att det ska räknas? Utöver det klappas det i händerna mest hela dagarna nu. Hon klappar så mycket i händerna att hon har tvingats dra ner lite på sitt snedläggande av huvudet.

När Korvas precis var född, uttryckte Lisa en oro över att jag skulle klema bort henne. Men nu när vi har varit hemma båda två samtidigt ganska mycket, har jag fått tillfälle att se hur det verkligen förhåller sig. Nästan varje gång man ser dem tillsammans, sitter Korvasson i hennes knä, när hon inte bär runt på henne. Det är som om de lekte ”inte nudda land” hela dagarna. Jag tror att Korvas har mig att tacka för att hon kan röra sig över huvud taget. Hon kanske rent av hade varit rädd för golvet om jag inte funnits där för att nyansera hennes tillvaro. Men det har ett pris. Små tecken av mammighet har börjat visa sig och jag är rädd att Lisa försöker vända henne emot mig.

En dag kanske hon kommer att tacka mig. Hon kommer att gå fram till mig, rak i ryggen och säga: ”Tack pappa för att du, mot alla odds, lärde mig att gå”, bara för att i nästa andetag fortsätta: ”Men du förstår väl att jag älskar dig lite mindre, för att du inte hade mig i knät lika ofta?”.

Vi begav oss till vårutställningen på Liljevalchs i förrgår, Korvas och jag. Innan vi hoppade på bussen somnade hon och sov i nästan en timme. Jag tänkte att det var bäst att låta henne sova tills hon själv vaknade och tog några varv på djurgården i närheten av konsthallen, under tiden.

Solen trängde sig igenom de grå molnen och spred sitt sken över en färja som var på väg från Skeppsholmen. Det knastrade om de blänkande isflaken när de slog emot skråvet på båten och samtidigt hördes ett bankande från Gröna lund, där de var i färd med att bygga upp en tillsynes livsfarlig, ny berg och dalbana. Det pirrade i magen på mig, därför att Stockholm var så vackert. Stockholm var vackert och mitt i allt detta fina, var jag och min underbara, trygga, sovande bebis. Det var ett sådant ögonblick då man känner att allt är möjligt, när vår och framtidstro ligger i luften.

Det var en fin utställning vi kom till sedan, men det som gjorde störst intryck på mig denna dag, var dessa sekunder vid kajen.

Lite solsken över en färja i en vacker stad.

Jag sov riktigt dåligt inatt och vaknade av att jag skrek. Det gjorde ont i kroppen. Både hon med den lena huden och han med den stickiga kom till undsättning. De klappade på mig och han med den stickiga huden stoppade in ett droppformat piller i stjärten på mig och efter ett tag släppte smärtan och jag kunde somna om.

På morgonen blev jag hämtad av han med den stickiga huden, som bytte kläder på mig. Men han satte bara på mig en strumpa, den andra låg i vardagsrummet, men den glömde han bort. Så under hela förmiddagen hade jag bara en strumpa. Han verkade trött, medan jag var pigg som en mört. Ganska kort efter frukosten lade vi oss på soffan för att vila. Mest för hans skull tror jag, för jag kände verkligen inte för att sova. Han tog tag i min fot (den utan strumpa) och klämde på den och pillade med mina tår och berättade vad de hette. Eller han kunde bara två och utbrast sedan: ”vafan heter de andra tårna egentligen? Lilltå och stortå är jag med på, men pektå, ringtå och långtå? Man pekar väl ändå inte med någon tå? De måste ju ha något namn. Vad skriver läkarna i journalen om man har brutit någon tå mellan stortån och lilltån?”. Jag blev i ärlighetens namn inte mycket klokare av den lektionen och inte somnade jag heller.

Vid lunchen skrattade han åt mig, därför att jag inte ville äta från en sked. Jag åt hemlagad nyttig pizza men ville äta den själv från bordet med fingrarna och han sa att det var som att mata en fågel som pickade i sig brödsmulor.

Nu sover jag sedan flera timmar tillbaka, medan han med den stickiga huden sitter uppe och pillar med sin förbannade blogg.

En bedrövlig syn, trött och jävlig sitter han där och låtsas vara jag.

De finaste upplevelserna finns sällan dokumenterade på bild. Antigen är man ensam när det händer eller kanske ännu troligare, så uppslukad av känslan att man inte kommer på att ta fram kameran. Och det är nog tur, för då kanske ögonblicket försvinner. Flera gånger har jag letat, i mitt högst ostrukturerade arkiv av bilder, efter något foto när Korvas var pytteliten och jag matade henne med bröstmjölk från flaska. Jag var övertygad om att det borde finnas massor med sådana bilder, eftersom jag var hemma med henne halva tiden, redan från början. Men trots att det har funnits hundratals sådana tillfällen, så hittar jag inte en enda bild som bekräftar detta. Jag värderar dessa tillfällen otroligt högt, då de i hög grad har varit med och lagt grunden till Korvassons och min nära relation. Men det har varit korkat av mig att tro att det skulle finnas dokumenterat, när själva förutsättningen för dessa stunder har varit att vi är själva. Det har inte funnits någon där att dokumentera vår tid tillsammans. Och om det hade gjort det, så hade det inte varit bara vår tid.

Det gör mig faktiskt lite ledsen när jag tänker på det. Även om det är levande inom mig (och inom Korvas hoppas jag) så skulle jag vilja ha ett bevis för att all denna tid faktiskt har ägt rum. Jag skulle vilja ha någonting att knyta mina minnen till. Någonting som påminner mig, om jag skulle glömma. Egentligen spelar det ingen roll om bilden är ”sann” eller inte, det räcker med att den framkallar de känslor jag känt vid de ”sanna” tillfällena. Så är det med många bilder för mig. De får representera någonting som har hänt, även om själva upplevelsen och det ögonblick när bilden togs skedde vid två olika tidpunkter.

Jag ska gå igenom bilderna en gång till och om jag inte hittar någon lämplig, så ska jag med Lisas hjälp konstruera en ny.

Vi har närt ett Beatlesfan vid vår barm. Idag när jag jobbade visade Lisa en youtubevideo med Beatles För Korvas och hon älskade den och blev lycklig och dansant. När jag kom hem ville hon (Lisa alltså) visa mig hur glad Korvas blir av Beatles och satte på en skiva med dem. Det dröjde inte länge innan Korvasson började rulla med höfterna och vifta med armarna och le ett saligt leende. Det som gjorde det svårt för henne var att jag sjöng med och gång på gång vände hon sig om för att utreda varifrån ljudet egentligen kom.

När Korvasson är tjurig brukar vi sätta henne i sin barnstol vid en låda med köksredskap. Då lutar hon sig över kanten och rafsar tag i någonting och suger på det en stund och kastar det sedan till golvet, om hon inte hamrar och bankar med det en stund först. Jag ville filma hennes nyfunna passion för Beatles och passade på när hon var distraherad av alla köksredskap och riggade i smyg upp videokameran på köksbordet innan jag gick och satte på skivan igen. Det är viktigt att smyga med kameran, för om hon får syn på den upphör all spontanitet. Hon blir för nyfiken på kameran och stannar upp. Nästan varje gång vi har haft för avsikt att dokumentera något nytt framsteg med videokameran har det blivit en flopp. Den här gången hoppades jag att, utöver hennes Beatlesbeundran, lyckas fånga hennes nya huvudrörelse. Sedan någon vecka tillbaka lägger hon huvudet på sned titt som tätt och det är förtjusande. Ibland är hon lugn och lägger huvudet på sned och tittar på en med stora ögon och ibland avbryter hon en skriksession med ett hastigt snedläggande av sitt huvud, för att sedan fortsätta skrika.

I vanlig ordning hade vi ingen lycka i att fånga de nya framstegen. Allt som syns på filmen är en mamma och en pappa som sjunger Beatleslåtar och idiotar sig framför sitt oförstående barn. Men precis efter att jag hade sagt att jag skulle stänga av kameran innan vi hade skapat ytterligare en av tidernas tråkigaste filmer, med tummen på avstängningsknappen, började Korvasson att klappa i händerna till låten. Och eftersom jag inte hade hunnit stänga av kameran lyckades vi fånga hennes allra första handklappning på film. Det varade inte länge, då hon skrämdes av våra spontana och höga glädjerop, men det var klappningar och det finns på film.

Så även våra spontana och högljudda glädjerop.

Jag har varit lite nere ett tag nu och hela tillvaron har känts ganska trist. Och orättvist kort och otrevlig mot Lisa har jag varit. Man ska inte underskatta sömnen har jag förstått, jag har sovit både lite och dåligt de senaste veckorna. Eftersom Korvasson är en exemplarisk bebis när det kommer till kvällsrutiner så har jag ingen annan att skylla på än mig själv, för att jag är trött. Men nu är det andra bullar, nu ska jag tvinga mig själv i säng i tid, i alla fall några dagar i veckan och jag förväntar mig ett rejält uppsving i humöret.

I morse, när jag gick upp med Korvas satte jag ifrån mig henne på golvet och var själv så trött att jag var tvungen att lägga mig på soffan en stund. Jag satt och nickade till hela tiden, men vaknade av att hon, pigg och glad, drog mig i håret och polisongerna om vartannat. Det finns en viss trygghet i att hon inte är så mobil än och finns kvar på samma plats som man lämnade henne på, när man vaknar till igen. Men hon kan hasa sig fram. Det går inte så fort men får hon bara lite tid på sig kan hon röra sig över ganska stora ytor. Idag hävde hon sig faktiskt upp för första gången mot ett bord och stod upp en liten stund. Med hennes spagettiben är det ett mindre mirakel.

För en stund sedan var vi hemma hos min syster, som hånade Kovasson för att hon var sent utvecklad. Jag såg hur hon räknade efter för sig själv: ”April, maj, juni, juli…” bara för att sedan skratta och titta på Korvas och säga: ”Snart tio månader, du är en riktigt sen bebis du!”. Men hon har andra kvalitéer Korvasson. Vem bryr sig om att krypa när man har huvudet fullt av andra funderingar?

När Lisa och jag satt vid matbordet idag och Korvas var på golvet, gjorde vi en stor upptäckt. Solen sken in genom fönstret och spred sitt ljus över vår lilla bebis och mitt på hennes haka bildades en mörk liten skugga. Vi såg det samtidigt, Lisa och jag, men jag var först med att utbrista: ”Kolla, hon har en stjärthaka!”. Det är än så länge svårt att se utan hjälp av skuggan, men det är inget snack om saken, min dotter har en stjärthaka och Lisa har ingen stjärthaka.

Men det har jag!

När jag var liten brukade mamma alltid klaga på att jag torkade av mig på byxorna när jag var kladdig. Och pappa blev jättearg när jag tog en klunk dricka samtidigt som jag hade mat i munnen. Ofta tog jag väldigt stora tuggor så att det nästan var en nödvändighet att blanda ut det med lite vatten. Man ska ju tugga mycket, det är bra för matsmältningen, men mina favoriträtter var alltid de rätter som inte krävde att man tuggade så mycket. Korvstroganoff och pannkakor till exempel, då var det bara att svälja samtidigt som man skyfflade upp en ny tugga på gaffeln. Men kött hade jag svårt för, då det krävdes att man tuggade så mycket, vilket gjorde att jag blev mätt mycket fortare, och det tyckte jag inte om. Jag har alltid haft idén om att man ska äta mycket och att man är mätt först då man inte längre förmår pressa i sig en enda liten bit till. Som en julmiddag varje dag skulle man kunna säga. Nu jobbar jag på att försöka få bort det beteendet, för att det är sjukt. Och så tycker jag mycket mer om att tugga.

Men dricker med mat i munnen och torkar av mig på byxorna gör jag fortfarande då och då. Och även om det var många år sedan jag blev myndig, kan jag fortfarande känna njutning över att det är jag som bestämmer.

Jag minns en gång när jag var i Bulgarien med pappa. Jag var tjugotvå år och när vi skulle äta lunch trugade servitören med sprit. Jag var verkligen inte sugen på ren sprit mitt på dagen och skulle tacka nej, men när min far ilsket förbjöd mig och ropade “Daniel, du får absolut inte dricka” blev jag ju tvungen att trotsa honom, bara för att visa att han inte längre bestämde över mig. Man skulle kunna säga att han indirekt uppmuntrade mig att dricka sprit den gången. Det var hur som helst inte särskilt gott, men kryddad med självständighetens sötma slank den ner i alla fall.

Jag är övertygad om att Molly drömmer sig bort till den självständigheten ganska ofta. Hon har nog andra drömmar än att torka av sig på byxorna och dricka sprit till maten, men hon längtar nog efter att få göra som hon vill. Hon kanske drömmer om att få komma hem så sent hon vill, utan att behöva meddela någon.

Och utan risk att få veckopengen indragen.

När Korvas får sin välling är hon ofta lugn och tillfreds och det kan vara en magisk stund att sitta med henne i famnen då. Vanligtvis bryts förtrollningen i samma sekund som hon har slukat den sista droppen, då hon direkt börjar vrida och vända på sig. Men ibland händer någonting som gör att hon sitter kvar som i trans och är fullkomligt stilla.

Då tittar hon upp och klappar mig försiktigt i ansiktet. Hon lägger sin ena lilla hand över min näsa och drar lite lätt i mina läppar, med den andra. Intensivt studerar hon ansiktets delar och hon är så nära att hennes andetag känns som små vindpustar mot huden.

Om man kunde ordna sina känslor som sidor i en dagbok, så att man kunde uppleva dem igen när man ville, då skulle jag gå tillbaka till den här sidan, minst en gång om dagen.

Korvasson var en riktigt glad bebis idag, inte alls lika envis som igår. Men sedan vid middagstid drabbades hon av en totalsvacka och var otröstlig. Så fort man satte ifrån sig henne på golvet blev hon helt förstörd. Hon blev illröd i ansiktet och knäpptyst först, sådär tyst som barn blir när andningen har hakat upp sig, men när den väl kom igång igen var det för att skrika högre än någonsin. Jag bad Molly passa henne, så att jag kunde laga mat och efter att ha hotat med sen middag, åtog hon sig motvilligt uppgiften. Någonting måste hon ha gjort för efter att ha varit med Molly en stund, sade Korvas inte ett pip fram till läggdags.

Den tystnad som uppstod var nästan jobbig dock, för Molly och jag sa inte heller många ord till varandra. När man ska prata med henne nu liknar det mer ett förhör med någon som vägrar samarbeta. ”Vad gjorde ni i skolan idag då?”. ”Ingenting”. ”Vad pratade du och Sofia om då?”. ”Ingenting”. Och så fortsätter det tills man ger upp. Jävligt deppigt faktiskt, jag saknar den Molly som bor därunder, hon som inte anstränger sig för att vara stor, tuff och otrevlig hela tiden. Hon som inte skrattar tillgjort eller himlar med ögonen och som svarar på tilltal. Jag vet att det inte är lätt att vara liten och kämpa för att vara stor, men jag saknar den riktiga Molly.

Och hon finns därunder, det vet jag.