Det var en mindre revolution när Korvas blev så stor att vi kunde sätta henne i en barnstol vid bordet. Början på en helt ny tid. Först fick vi staga upp henne med en kudde bakom ryggen för att hon inte skulle trilla runt i den alldeles för stora stolen. Men vilken glädje över att få vara med till bords! Att slippa uppleva middagarna underifrån, helt exkluderad från den gemenskap en familjemiddag kan skänka. Och vilken befrielse för oss andra att slippa gunga en missnöjd bebis i sin babysitter med foten, samtidigt som man försöker äta sin mat.

Även om ingen förstår vad hon säger är hon nu med och konverserar vid middagarna, samtidigt som hon yvigt gestikulerar och slår bort de skedar med mat som är på väg mot hennes mun. En tredjedel i magen, en tredjedel på bordet och en tredjedel på kläderna och på golvet. Minus den promille, som faktiskt lyckas träffa hennes haklapp.  Egentligen borde man erbjuda sig att vara hundvakt vid middagstid. Att få uppleva glädjen av att hjälpa en vän, samtidigt som man får gratis städning under bordet, vore en svårslagen kombination. Ahlgren hjälper till så gott hon kan med städningen, men i ärlighetens namn gör hon inget vidare jobb. Hon är betydligt mer selektiv än en hund och städar bara upp godbitarna.

Vi behöver ett djur som städar upp ris, för klibbiga riskorn under strumporna är bland det värsta jag vet. Dessutom är det svårt att torka upp. Nej, vi behöver ett litet djur som älskar ris och som annars inte gör så mycket väsen av sig. Ett djur som inte kissar i soffan eller bajsar i blomkrukorna. Och om det skulle råka göra det i alla fall så skulle ingen märka något eftersom djuret är så oerhört litet, med en spillning av mikroskopiska proportioner. På dagarna håller den sig mest för sig själv och tycker egentligen inte ens om sällskap. Den tycker bara om ris.

Till den första personen som erbjuder mig ett sådant litet djur som älskar ris, skänker jag bort Ahlgren, utan att blinka.