När mina föräldrar skilde sig hade jag precis fyllt tretton. Jag fick veta det en knapp vecka innan jag skulle börja i sjuan i en ny skola. Om det finns bra och dåliga tidpunkter för en skilsmässa så var det här en dålig. Jag levde i en värld där man är liten men måste vara stor på samma gång och i takt med att de jämnåriga började umgås mer och mer på fritiden, drog jag mig istället undan. Det var en stor trygghet som rycktes bort över en natt. Jag minns hur tomt det kändes när man skulle duka bordet och av vana dukade fram för fyra fast det bara var tre som skulle äta. Små saker som tydligt påminde om att allt var annorlunda. Men så lär man sig snabbt att hålla masken och bygger upp ett ansikte som är hårt. Det behöver man när den största synden är att visa sig svag. För hellre att folk tror att man är arg eller sur än att de förstår att man är ledsen.

När jag senare i livet tillbringade tid i flickvänners och andra vänners hem, med familjer som fortfarande var intakta, märkte jag hur mycket jag saknade det där. Det var som att öppna locket till ett stort hål som fanns kvar, trots att jag nu var vuxen. Jag kände mig som en girig snyltgäst som roffade åt mig av andras familjeliv, för att fylla ett gammalt tomrum. Då kunde jag nästan snudda vid känslan av att vara i en familj och låtsas tillhöra den. Men det skedde aldrig utan ett stort sting av avundsjuka över att familjekänslan för dem var självklar, när min bara var till låns.

För några dagar sedan stod jag köket och hackade lök och Korvas satt på golvet och var grinig. Molly stod i duschen och Lisa höll på att ta av sig ytterkläderna i hallen. Korvas hamrade på en liten apparat som hon ärvt av sin sex år äldre morbror. En sån där apparat som spelar små melodier om och om igen när man slår på knapparna. En apparat som man ganska snabbt är frestad att kasta in i väggen. Men mitt i alla ljud av elektroniska barnvisor och gnälliga bebisskrik och ljudet av vatten som strilade från duschen och jackor som prasslade i hallen, smög det sig på mig en underbar pirrande känsla, som när man är förälskad. En känsla av att jag stod där mitt i en familj.

En familj som är min egen.