Jag sov riktigt dåligt inatt och vaknade av att jag skrek. Det gjorde ont i kroppen. Både hon med den lena huden och han med den stickiga kom till undsättning. De klappade på mig och han med den stickiga huden stoppade in ett droppformat piller i stjärten på mig och efter ett tag släppte smärtan och jag kunde somna om.

På morgonen blev jag hämtad av han med den stickiga huden, som bytte kläder på mig. Men han satte bara på mig en strumpa, den andra låg i vardagsrummet, men den glömde han bort. Så under hela förmiddagen hade jag bara en strumpa. Han verkade trött, medan jag var pigg som en mört. Ganska kort efter frukosten lade vi oss på soffan för att vila. Mest för hans skull tror jag, för jag kände verkligen inte för att sova. Han tog tag i min fot (den utan strumpa) och klämde på den och pillade med mina tår och berättade vad de hette. Eller han kunde bara två och utbrast sedan: ”vafan heter de andra tårna egentligen? Lilltå och stortå är jag med på, men pektå, ringtå och långtå? Man pekar väl ändå inte med någon tå? De måste ju ha något namn. Vad skriver läkarna i journalen om man har brutit någon tå mellan stortån och lilltån?”. Jag blev i ärlighetens namn inte mycket klokare av den lektionen och inte somnade jag heller.

Vid lunchen skrattade han åt mig, därför att jag inte ville äta från en sked. Jag åt hemlagad nyttig pizza men ville äta den själv från bordet med fingrarna och han sa att det var som att mata en fågel som pickade i sig brödsmulor.

Nu sover jag sedan flera timmar tillbaka, medan han med den stickiga huden sitter uppe och pillar med sin förbannade blogg.

En bedrövlig syn, trött och jävlig sitter han där och låtsas vara jag.