Vi begav oss till vårutställningen på Liljevalchs i förrgår, Korvas och jag. Innan vi hoppade på bussen somnade hon och sov i nästan en timme. Jag tänkte att det var bäst att låta henne sova tills hon själv vaknade och tog några varv på djurgården i närheten av konsthallen, under tiden.

Solen trängde sig igenom de grå molnen och spred sitt sken över en färja som var på väg från Skeppsholmen. Det knastrade om de blänkande isflaken när de slog emot skråvet på båten och samtidigt hördes ett bankande från Gröna lund, där de var i färd med att bygga upp en tillsynes livsfarlig, ny berg och dalbana. Det pirrade i magen på mig, därför att Stockholm var så vackert. Stockholm var vackert och mitt i allt detta fina, var jag och min underbara, trygga, sovande bebis. Det var ett sådant ögonblick då man känner att allt är möjligt, när vår och framtidstro ligger i luften.

Det var en fin utställning vi kom till sedan, men det som gjorde störst intryck på mig denna dag, var dessa sekunder vid kajen.

Lite solsken över en färja i en vacker stad.