Ofta händer det att jag längtar efter att vara i naturen. Jag skulle inte vilja bo på landet, men jag vill vara nära naturen då och då. Sedan ett och ett halvt år tillbaka bor vi oerhört nära Hagaparken, som i alla fall erbjuder en liten dos natur, men märkligt nog har jag inte varit där en enda gång sedan vi flyttade hit.

Idag tänkte jag att nu var det dags, inte minst för Korvas skull. Hon förtjänar lite fler stunder, nära träden och fågelsången och hon förtjänar en luft som är lite friskare. Nu ligger visserligen Hagaparken inklämd mellan E4 och E20, så jag antar att det finns ännu friskare luft på andra ställen, men fåglarna sjunger och det är tystare och lugnare där och så ligger det verkligen runt hörnet. När vi kom ut var Korvasson vaken i fyra minuter, vilket är ungefär lika lång tid som det tar från oss till parkens början, om man har tur med trafikljusen. Sedan sov hon i en timme, vilket var lika länge som vi snurrade runt i parken. Men jag fick i alla fall en fin promenad och jag inbillar mig att Korvasson sov lite skönare i den lugnare miljön, nära träden.

När vi kom hem och efter att hon hade ätit var hon väldigt sällskapssjuk och grät häftigt varje gång man satte henne ifrån sig. Men när jag lät henne sitta i mitt knä och titta på youtubeklipp, var allt förlåtet. Först kollade vi på Bob Dylan och sedan på Edith Piaf. Hon gillade Bob, höfterna började gunga och en och annan handklapp bjöd hon på, men hon älskade Edith Piaf. Det fina var att bakgrunden till de videos vi såg var så mörk att reflektionen i skärmen var perfekt. Jag kunde sitta och lukta på min bebis och samtidigt, som i en spegel, se precis hur hon såg ut när hon lät sig hänföras av Edith Piaf. Hennes mun var vidöppen och inte en sekund lät hon blicken vandra bort från skärmen. Två gånger då en närbild på sångerskan visades, lutade Korvas sitt huvud på sned mot henne.

Om den lilla Piaf hade varit i livet, är jag säker på att hon hade blivit rörd.