Eftersom jag är väldigt trött nu och inte kommer på någonting att skriva om passar jag på att förtydliga en liten detalj i mitt tidigare inlägg.

Givetvis ska man be om hjälp med att öppna ett hårt sittande lock på en burk, det är inte det i sig som stör mig. Det som irriterar mig är hur dessa scener används i filmer för att snabbt etablera kvinnans beroenderelation till mannen. Senare i filmen blir det skottlossning och då är det samme muskelknutte till man som ska skydda sin kvinna. Det gör han genom att springa runt med henne i handen samtidigt som hon skriker ”no, no!” och bara är i vägen. Vem fan tjänar på att springa hand i hand när man ska undfly vinande kulor? Snabbast springer man utan att hålla någon i handen och även den arma kvinnan har ju faktiskt ben att springa med, och det borde hon göra istället för att låta sig ryckas än hit än dit av den djärve men trögtänkte mannen. Det får bara båda två att framstå som kompletta idioter.

Vidare kan jag meddela att Korvasson, helt oberoende av vilka färger hon burit, har varit en ”pain in the ass” idag.

För några veckor sedan fick vi ärva ett par kassar med gamla barnkläder. Vissa av kläderna har gått runt i släkten och bland annat fanns där en röd liten kofta som både min syster och jag hade när vi var små. I en av kassarna fanns också ett jättesött litet rosa linne.

Det har slagit mig många gånger att jag inte brukar tänka på Korvas som bärare av något speciellt kön. Det spelar liksom ingen roll, hon är en liten bebis och en liten person och det är inte mer med det. Men när Lisa för några dagar sedan hade klätt henne i det rosa lilla linnet var det plötsligt en näpen liten flicka som satt framför mig, och jag såg på henne med andra ögon. Hela mitt förnuft sa att det var samma bebis som dagen innan och dagen innan dess, men någonting djupt rotat sa någonting annat. Jag är säker på att jag bar Korvas med mjukare händer den dagen, extra mån om hennes skörhet.

Tusen gånger har jag svurit åt filmer där någon muskelknutte till man öppnar en burk åt sin hjälplösa kvinna. ”Låt henne öppna den själv för i helvete!”, ropar jag. Men någonstans sätter det sig ändå, vare sig man vill eller inte. Och även om jag intellektuellt sett vet att det är löjligt blir jag ändå mer imponerad när en tjej är bra på att bygga än när en kille är det. Och jag märker så väl att många tycker att det är extra fint och speciellt, nästan gulligt, när jag är med Korvasson, men inte när Lisa är det. Vi är barn av vår tid och måste vara på vår vakt. För hur fritänkande vi än anser oss vara så finns det tusen handlingar man gör av gammal vana och de gamla vanorna är inte fria. Därför känns det oerhört viktigt att kontrollera de handlingar man faktiskt är medveten om.

Visst, i färgläran är rosa en färg som vilken som helst. Men i det verkliga livet är det en färg med en historia och en färg förknippad med ett beteende och en roll. Det är klart att man i viss mån fortsätter att konservera betydelsen av rosa, genom att aktivt välja bort den också, men inte i samma grad. Och så länge Korvassons egen farsa behandlar henne annorlunda, för att hon bär ett rosa linne, så är en färg inte bara en färg.

Djävulen har tagit sin boning i Korvas och det har gått fort. Det är en markant skillnad bara på de två dagar som jag har jobbat sent och inte hunnit träffa henne. Hon är envisare än någonsin och förvandlas till ett monster när hon inte får som hon vill.

Idag ville jag ta en bild på henne när hon var i färd med att banka i bordet med sin nya tvåhandsfattning. Istället för att hamra med öppna handflator som hon har gjort tidigare, har hon utvecklat en ny teknik, där hon griper tag i sin ena hand med den andra och slungar dem till bordet, likt en slägga. Men så fort jag tog upp kameran ville hon ha den. Hon släppte direkt sitt nya grepp och hennes livs enda mening hade nu helt övergått till att få tag på kameran. Till varje pris skulle hon ha den och när hon inte fick den visade hon upp sin, för dessa stunder av frustration, nya min. Hon kniper ihop ögonen och breder ut ett stort grin över hela ansiktet och kryddar det med gnälliga skrik som gränsar till gråt.

Senare på kvällen, efter att ha sovit ett par timmar vaknade hon och skrek. Jag gick upp och klappade henne på kinden och lade en hand på hennes mage och på ett ögonblick var hon tyst. En fantastisk känsla av betydelse, sköljde över mig. En egotripp utan motsvarighet.

Och jag, kärlekens trollkarl, var större än Gud.

I mars ska vi åka till grekland med bandet och vara borta i fyra dagar. Det ska bli otroligt kul och det känns lyxigt att få ta en liten paus i vintern i ett varmare land. För att inte tala om hur fint det känns att någon annan betalar för resan och att vi ska få betalt för att spela. Länge leve internet och myspace och youtube som lever ett lika aktivt liv, även när bandet knappt andas. Men jag har fasat för hur jobbigt det ska bli att vara borta från Korvas så länge.

Dessa två dygn när jag har jobbat har varit lite som en förberedelse och ett träningsläger, i att vara borta från Korvasson. Men istället för att stärka mig har det nästan haft motsatt effekt. Det var skitjobbigt att vara borta från henne och det vara bara två dagar. Matematiken är enkel, fyra dagar är dubbelt så många som två. Frågan är bara om det blir dubbelt så jobbigt, eller lika jobbigt dubbelt så länge.

Nu, nyss hemkommen vill jag bara kasta mig i sängen, för att vakna imorgon och gosa med min bebis.

Ordningen kommer mycket snart att vara återställd, både på Korvasfronten och på Korvasbloggenfronten. God natt.

Jag träffade bara Korvas ett par timmar på morgonen idag, innan jag gick iväg och jobbade. Det har inte varit så mycket jobb den senaste tiden så det är ju bra, men det kändes inte bra att komma hem långt efter att Korvasson hade gått och lagt sig. Imorgon kommer jag att gå upp före henne och komma hem sent. Imorgon kommer jag inte att få träffa min lilla bebis alls, inte ens en liten stund på morgonen.

För nitton månader sedan var tanken på barn avlägsen. Kanske någon gång, tänkte jag. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och idag tar jag ut min saknad i förskott och får en liten klump i magen över att det kommer ha gått två dygn utan att jag fått vara med Korvas.

Kasten är tvära i cirkusen livet.

När mina föräldrar skilde sig hade jag precis fyllt tretton. Jag fick veta det en knapp vecka innan jag skulle börja i sjuan i en ny skola. Om det finns bra och dåliga tidpunkter för en skilsmässa så var det här en dålig. Jag levde i en värld där man är liten men måste vara stor på samma gång och i takt med att de jämnåriga började umgås mer och mer på fritiden, drog jag mig istället undan. Det var en stor trygghet som rycktes bort över en natt. Jag minns hur tomt det kändes när man skulle duka bordet och av vana dukade fram för fyra fast det bara var tre som skulle äta. Små saker som tydligt påminde om att allt var annorlunda. Men så lär man sig snabbt att hålla masken och bygger upp ett ansikte som är hårt. Det behöver man när den största synden är att visa sig svag. För hellre att folk tror att man är arg eller sur än att de förstår att man är ledsen.

När jag senare i livet tillbringade tid i flickvänners och andra vänners hem, med familjer som fortfarande var intakta, märkte jag hur mycket jag saknade det där. Det var som att öppna locket till ett stort hål som fanns kvar, trots att jag nu var vuxen. Jag kände mig som en girig snyltgäst som roffade åt mig av andras familjeliv, för att fylla ett gammalt tomrum. Då kunde jag nästan snudda vid känslan av att vara i en familj och låtsas tillhöra den. Men det skedde aldrig utan ett stort sting av avundsjuka över att familjekänslan för dem var självklar, när min bara var till låns.

För några dagar sedan stod jag köket och hackade lök och Korvas satt på golvet och var grinig. Molly stod i duschen och Lisa höll på att ta av sig ytterkläderna i hallen. Korvas hamrade på en liten apparat som hon ärvt av sin sex år äldre morbror. En sån där apparat som spelar små melodier om och om igen när man slår på knapparna. En apparat som man ganska snabbt är frestad att kasta in i väggen. Men mitt i alla ljud av elektroniska barnvisor och gnälliga bebisskrik och ljudet av vatten som strilade från duschen och jackor som prasslade i hallen, smög det sig på mig en underbar pirrande känsla, som när man är förälskad. En känsla av att jag stod där mitt i en familj.

En familj som är min egen.

Korvasson är en riktig kulturslukare, den saken är klar. Om BVC utöver längd, vikt och huvudomfång, hade haft en mätning på hur mycket kultur bebisar tar del av, så hade hennes kurva hamnat långt över snittet. De hade behövt plocka fram ett speialpapper med en extra stor tabell för bebisar med extremt hög kulturmedvetenhet. De kanske hade tittat på mig med stora förundrade ögon och sagt: ”Vi måste berätta för dig att ditt barns kulturmedvetenhet motsvarar en femtioårings! Vi har aldrig sett något liknande och skulle vilja behålla henne här ett par dagar för observation. Det är sannolikt att det är därför hon inte har lärt sig krypa. Hela hennes hjärnaktivitet upptas av att processa alla intryck hon har fått från utställningarna och inte förrän hon är klar med det, kan hon lära sig att krypa”. ”Snick snack” skulle jag ropa åt dem. Hon kan visst krypa, hon vill bara inte och nu ska vi gå på museum”.

Idag tog jag med Korvas på en utställning för bebisar på kulturhuset. Det var ett stort rum helt i vitt, med organiska former. Man fick känslan av att vara inne i en kropp. Utställningen riktade sig till barn mellan noll och ett år gamla. Möjligen därför att de nyligen har bott inne i en kropp och känner sig hemma därinne. Vad vet jag? Här var det Korvasson som var experten, jag var mest med som chaufför och cateringpersonal, men det var mysigt därinne även om det var länge sedan jag själv bodde inne i en kropp. I receptionen fanns ett tackkort från en besökare, där det stod: ”Jag kom hit utan bebis, men ville stanna länge, länge”. Det var fint tyckte jag.

Senare i veckan vill Lisa gå dit med Korvas. Det kan inte vara ofta någon går sin första gång på en utställning och så har deras bebis redan sett den.

Korvas har fått hårdare nypor nu och jag tror att det kan innebära stora påfrestningar på hennes och Ahlgrens relation. Hon har varit så otroligt varsam fram tills för ett par dagar sedan och har bara petat lite försiktigt med fingret på katten, som då har strukit sig mot henne. Men idag tog hon ett rejält tag med hela näven i pälsen och lyckades välta henne. Ahlgren tyckte inte alls om behandlingen men verkade inte heller bli alltför sur, men jag misstänker att deras riktigt intima stunder är räknade.

Mitt i allt snurrande och kattvältande visade Korvasson, i sin jakt på skräp, små tecken på att hon kanske kommer att lära sig krypa till slut i alla fall. Hon sträcker sig mycket längre nu så att hon stödjer sig helt på armarna och benen, samtidigt som rumpan lättar från marken. Lite som en framåtlutad yogaställning. Men sen blev hon plötsligt grinig. Hon vaknade tidigt i morse och blev väl därför trött tidigare än vanligt. Då fick jag den fantastiska idén att surfa upp teletubbies och ställa datorn på golvet framför henne, på behörigt avstånd, så att jag i lugn och ro kunde tillreda hennes kvällsmål. Teletubbies börjar likna en drog, ett fultjack som jag tar till för att hålla Korvasson i schack när hon är som grinigast.

Men medan de knubbiga, färgglada figurerna dansade och sjöng som bäst, lyckades Korvasson pressa sin yogaställning så hårt att hon uppnådde en imponerande räckvidd. Och med ett par snabba slag med handflatan programmerade hon bort scrollfunktionen från musplattan.

Igår var en dag med stora Kontraster. Korvas och jag åkte till röda korset vid tekniska högskolan för att ta igen ett missat tillfälle på babysimmet. Ett återbad som det kallas. Bassängen var mycket varmare än den vi brukar bada i och det var goda nyheter för Korvasson och mig. Inga blåa läppar eller köldskakningar efter halvtid utan en ren glädjefest hela passet igenom. Det var dyk med och utan kommandon, dyk med släpp, dyk från kanten och sedan fick Korvasson flyta runt i badring och så var det lekar och sång. Det här kommandot som vi har tränat in, ”ett, två, tre, nu kommer det vatten”, ska vi nu börja träna bort, tydligen. Det borde vara en smal sak tänker jag, då jag hela tiden har misstänkt att Korvasson ändå inte har förstått det där kommandot. Varje gång hon kommer upp till ytan efter att ha blivit doppad ser hon förvånad ut och har två stora röda ringar runt ögonen, som en rödlätt och överraskad tvättbjörn. 

Det är många fler pappor på babysimmet nu, i början var det knappt någon. Men det är väl nu när bebisarna blivit lite äldre som de tar ut sin ledighet. Vi var en ganska liten grupp, men jag har aldrig varit med om maken till falsksång tidigare. Det var värre än den värsta fotbollskören. Om bebisar har en medfödd känsla för toner så måste denna sång ha smärtat deras små trumhinnor oerhört.

Efter simmet skyndade vi oss därifrån och Korvas höll på att slockna i vagnen. Jag ville att hon skulle äta innan hon somnade, så vi stannade mitt på trottoaren och jag matade henne med en flaska välling som hon halvsovande surplade i sig. Innan vällingen var helt uppdrucken däckade hon som en medvetslös med munnen formad som ett litet ”o” efter flaskan. Sedan mötte vi Lisa på Odenplan för att hon skulle ta över Korvas, så att jag kunde åka direkt till replokalen.

En timme senare, fortfarande blöt i håret efter babysimmet, stod jag och skrålade ”banned from alain´s”  i ett fuktigt bergrum, med en folköl i handen. Låten handlar om vår allra första spelning som bara varade i 40 sekunder, innan ägaren slog av strömmen, därför att det var för högt.

Hade det varit babysimsgruppen som uppträdde, misstänker jag att den hade gått samma öde till mötes. Om än av lite andra skäl.