Vi var bortbjudna på middag igår. Det var god mat och jättetrevligt och vi kom inte hem förrän strax efter två. Det enda lilla problemet var att kvällen krockade med melodifestivalen, som Molly väldigt gärna ville se. Men Lisa kom på den briljanta idén att vi kunde göra en egen festivaltillställning idag (söndag), till reprisen. Molly såg fram emot det och struntade därför att se någonting i förskott igår, trots att hon hade chansen.

När vi kollade i tv-bilagan i morse insåg vi till vår förskräckelse att det inte går någon repris idag. Inte sänds programmet i sin helhet på internet heller. Molly var inte alls nöjd med dessa besked. Vi har klurat och beslutat att titta på klippen, ett och ett, på youtube. Men vi gör som vi hade tänkt och laddar upp med dipp och grönsaker, så får vi se hur det går.

En nödlösning i lågupplösning.

Ganska kort efter att Lisa och jag hade träffats brukade Molly fråga om inte vi skulle skaffa barn snart. Hon ville det då, hon ville ha en syster. Men Lisa ville inte ha fler barn och jag hade inte kommit längre i mina funderingar än vad jag hade i fjortonårsåldern. Dessutom hade vi ju precis träffats. Molly var ganska cynisk i sitt sätt att se på vårt förhållande. ”Ja, ja, ni kommer ändå att göra slut om ett tag”. Däremot var hon stensäker på sin pappas familjekonstellation. De hade ju ett barn tillsammans och har man barn gör man inte slut. Så såg hennes världsbild ut, även om hon själv var ett levande bevis på motsatsen.

Ungefär i samma veva som jag hade blivit ett mer självklart inslag i familjen, började hon ändra sig i barnfrågan. Hon sa att det var nog med en liten unge varannan vecka, så att hon i alla fall fick lugn och ro och full uppmärksamhet varannan. ”Tänk inte ens tanken Daniel”, brukade hon säga om jag så mycket som tittade på ett barn. Och jag tänkte faktiskt inte ens tanken. Hade jag gjort det hade det inte blivit någon bebis. Inte just då i alla fall.

Vi hade bestämt att jag skulle berätta för Molly att Korvas låg i magen. Oj, så nervös jag var. Jag trodde att hon skulle skulle bli både ledsen och förbannad. En kväll när jag skulle natta henne, hade jag samlat mod. Det här var på den tiden, då även hon såg sig själv som ett barn och ville bli nattad. Jag satt på sängkanten och vi pratade länge, länge innan jag vågade säga något. ”Du, det är en ganska stor sak som jag måste berätta”, sade jag. ”Vadå”, sa hon med stora ögon och såg rätt orolig ut. ”Lisa är med barn”, sade jag. ”Näe”, sade hon och log, helt säker på att jag skojade. ”Jo”, sade jag. ”Näe, du skojar”. ”Nej, det är säkert”. ”Näe”, sade hon och så fortsatte det ett tag, men till slut trodde hon mig. ”Jaha”, sade hon och såg ut att vara lite chockad men glad. ”Hoppas det blir en tjej”.

Molly anstränger sig något oerhört varje dag för att vara stor. Alltså stor som i att hon anser sig vara självständig. Inte stor som i att hon försöker bete sig vuxet. Hon kämpar verkligen för att markera distans. Ibland är det som om hon kommer på sig själv med att ha varit för glad tillsammans med oss, lika glad som ett barn skulle ha varit. Då knycker hon till med huvudet, som för att väcka sig själv, och så drar hon på sig det strama, svåra ansiktet igen. Ibland försöker hon hålla distans även till Korvas, men det är svårare. När Molly är i närheten sliter Korvasson sällan blicken ifrån henne och studerar henne förundrat. Om hon inte får den uppmärksamhet hon vill ha ropar och viftar hon med armarna och hon kan knepen, hon vet vilka trådar hon ska dra i. På några sekunder kan hon rasera sin storasysters tonårsfasad och ett stort och kärleksfullt, äkta leende bryter ut i Mollys ansikte. Det är fantastiskt att se dem då. Två glada, underbara systrar.

En ganska liten och en pytteliten.

Babysimmet blev inställt idag. Naturligtvis hade Korvas och jag redan hunnit stressa ut med alla tillbehör, i form av badbyxor, badlakan, badmössor och uppvärmd välling.  Vi försökte planera det så att vi skulle vara ute i så god tid att hon skulle hinna snusa en stund i vagnen före simmet och vara en pigg bebis till premiären. Men väl ute på de snötäckta gatorna kom det ett sms med meddelandet att babysimmet var inställt, därför att temperaturen var för låg. Med Korvas mått är temperaturen alltid för låg. I början orkade hon bara med halva passet därför att hon var för frusen, men nu var det alltså för kallt även med standardbebisars mått mätt.

Istället blev det ett varv i kvarteret så att hon fick sova ordentligt och medan hon fortfarande sov passade jag på att handla blöjor på prisextra. Blöjpaketet ställde jag vid fotändan av vagnen och när Korvas vaknade blev hon otroligt glad över det på paketet tryckta bebisansikte som mötte henne. Hon skrattade, gestikulerade och pratade länge och väl med blöjfabrikantens profilbebis. Sedan bar det av hemåt där vi snodde ihop en lunch, bestående av vårrullar, majs, ärtor, broccoli och morötter, toppat med lite mjölk. Korvasson slukade i sig alltihop och började sedan gnugga sig i ögonen, som hon gör när hon är trött. På en sekund blir hon också alldeles röd runt ögonen, så det är svårt att missa när hon vill sova. Eller när hon behöver sova snarare, för att vilja och behöva är två skilda ting. Hon var lite sjuk och snorig idag och när jag till slut hade lyckats söva henne, låg hon och snarkade som en gammal gubbe på soffan.

Mitt i vilan damp det ned ett meddelande från min moster med en fråga om vi ville träffas och kanske ägna eftermiddagen i kulturens tecken. Det ville vi naturligtvis, Korvas säger aldrig nej till en utställning. Vi träffade min moster på Nationalmuseet och gick några varv och tittade. Korvas hängde över kanten på barnvagnen och var ganska uppslukad av de svartvita fotografier som prydde väggarna på nedre våningen. Efter det åkte vi upp två våningar och tittade på gamla fresker och oljemålningar. När det var dags för välling tänkte jag att vilken miljö kan vara bättre för en bebis att inta sitt mål i, än i ett rum omgiven av huvudstadens kulturskatter? Hon hade nätt och jämnt börjat äta, när en vakt på museet avvisade oss, vänligt men bestämt. Välling och kulturskatter hör tydligen inte ihop. Och även om det var lite besvärligt att gå iväg och mata Korvas samtidigt kunde jag inte undgå att bli lite rörd.

Korvasson, pappas flicka, hade för första gången blivit utkastad.

Korvas hängde med fram till att hon lärde sig att sitta, men sedan la hon av. Efter det har hon suttit där man har satt henne och inte gjort några försök att ta sig därifrån. Hon sträcker sig efter saker men ger ofta upp om de ligger för långt bort. Hon sitter där hon sitter och äter skräp från mattan, damm och noppor. Hon är en ganska effektiv borttagare av noppor även om hon av rörelseskäl inte kan beta av några större ytor åt gången. Men när en liten yta är ”avnoppad” är det bara att flytta henne till nästa, som en ko på grönbete ungefär. När hon väl har spanat in en liten bit damm eller en frestande noppa är hon snabb. Jag har flera gånger försökt hindra henne, men hon har hunnit före och sen har det visat sig vara svårt att ta ut skräpet ur munnen på henne. Hon biter ihop käkarna hårt och vrider och vänder på huvudet. Sedan sitter hon och pratar och tuggar som om det var ett tuggummi hon hade i munnen.

Sedan en vecka tillbaka har hon dock gjort enorma framsteg på rörelsefronten. Hon har lärt sig snurra. Tidigare har hon blivit frustrerad när någonting har hänt bakom ryggen på henne och försökt vrida huvudet hela varvet runt. Men nu har hon perfekt trehundrasextiograderskoll och kan snurra både medsols och motsols.

 Så nu sitter hon allt som oftast och pratar, snurrar och äter skräp.

Vi har fått besked om att vi har plats nummer sjuttiofem på vårt förstahandsval av dagis. Eftersom man är anmäld på fem dagis samtidigt och upptar en plats i kön på alla är det lite svårt att veta hur stor kön är i verkligheten. Jag vet inte hur de räknar, men det låter inte vidare hoppfullt får man säga.

Men det här med dagis föder en hel del andra tankar. Det känns oerhört märkligt att tänka sig att man ska separeras från Korvasson på dagarna, jag vet inte om jag kommer att vara förberedd på det. Hon klarar det säkert fint, även om hon är väldigt bortskämd just nu med att ha båda föräldrarna hemma, större delen av tiden. Men hur ska jag ta det? Hur ska det gå för mig? Vad händer när det är dags för middagsluren, då vi brukar krypa ner i soffan tillsammans. Vem ska Korvas sova med då? Eller ännu värre, vem ska jag sova med då?

Nog för att jag har hört talas om inskolning på dagis, men borde de rimligtvis inte ha en utskolning i hemmet parallellt med den? Någon som kommer hem till en och ser till att man är sysselsatt och när man är helt upptagen med något annat, tar de bort barnet en stund. I början kommer de tillbaka snabbt, ibland så snabbt att man inte ens har hunnit märka att de har försvunnit. Men gradvis förlänger de bortavaron tills man har vant sig vid att vara själv.

Jag tänker inte ge mig förrän jag får ett kontrakt om utskolning, med underskrifter från högt uppsatta myndighetspersoner, som garanterar att jag ska vara helt avvand innan det blir tal om dagis. Får jag inget sådant kontrakt,

kan de glömma att jag lämnar ifrån mig Korvasson.

Belöningen för den som går upp med Korvasson på morgonen är förmiddagsvilan. Eller den första belöningen är egentligen själva väckningen, av den förvisso redan vakna bebisen. En mer korrekt benämning kanske skulle vara ”upplockningen av bebisen”.  Sedan en tid tillbaka tillkommer dessvärre en bajshantering av inte särkilt angenäm natur, men låt oss bortse från den då det är ett kapitel för sig.

Innan man går in för att plocka upp Korvas har hon legat nöjd och pratat för sig själv en stund, samtidigt som vi har legat och ”snoozat” till ljudet av hennes babbel, i rummet intill. Efter ett tag höjs hennes röstläge och först då är det dags att göra entré. Det spelar ingen roll hur trött man än är, för det är omöjligt att inte smittas av den glädje man möter i spjälsängen när man kommer in. Korvasson sprätter till i hela kroppen, som en fjäder, när hon får syn på en och ett leende som inte är av denna världen breder ut sig över hela hennes bulliga lilla ansikte. De senaste dagarna har hon blivit så exalterad att hon inte har kunnat låta bli att skrika rätt ut av lycka över att det äntligen har blivit en ny dag.

Sedan går morgonen vanligtvis som en vals, för på morgonen är hon på strålande humör. Jag får känslan av att den som myntade ordspråket ”morgonstund har guld i mun” hade att göra med en riktigt glad bebis. Redan i köket när man med trötta morgonrörelser gör välling till Korvas och kaffe till sig själv, har man siktet inställt på förmiddagsvilan. Det är en fantastisk liten stund då man, om man håller sig vaken, kan läsa i sin bok samtidigt som Korvasson ligger med huvudet i ens armhåla och snusar. Men vanligtvis dåsar man till själv och sover skönare än på natten, på soffan bredvid sitt barn.

När hon var riktigt liten brukade jag ha henne sovandes på magen och jag älskade verkligen dessa stunder. Men i takt med att nacken blev starkare och medvetenheten om världen runtomkring blev större, har hon blivit mer rastlös och vill inte gärna ligga still. Hon lyfter hela tiden huvudet för att se vad som händer. Samma sak i vagnen, där hon ligger och gör situps för att bättre kunna se, vilket har lett till att vi ofta kallar henne ”situpsarn”.

Imorse var hon lugnare än vanligt och när jag prövade att lägga henne på min mage trillade hennes huvud ner tungt mot mitt bröst, och så låg vi och sov så i nästan en och en halv timme. När hon till slut vaknade tittade hon upp på mig med nyvaket ansikte. Och vore det inte för att hennes ögon glittrade till på ett välbekant sätt, skulle det vara svårt att se att det gömde sig ett stort leende bakom nappen.

Farfar var barnvakt idag och Lisa och jag var på bio. Vi har inte haft barnvakt så många gånger tidigare, när Korvas har varit vaken, så vi lämnade lägenheten så stillsamt vi kunde för att inte provocera fram eventuella gråtkavalkader. När vi gick satt de och läste traktorboken. Traktorboken är en bok om traktorer och har en stor röd knapp man kan trycka på, så kommer det traktorljud. Korvas trycker ännu inte tillräckligt hårt för att kunna framkalla ljuden själv, men hon älskar boken.

När vi kom tillbaka drygt tre timmar senare var vi nyfikna på hur det hade gått. Korvasson brukar reagera snabbt på när dörren öppnas, men den här gången hände ingenting. Vi kikade in från hallen och såg att de nu satt i soffan och läste en annan bok. Det var alldeles tyst och Korvas satt i farfars knä och klappade försiktigt med händerna i boken. Inte förrän vi kom in helt i rummet och ställde oss framför henne, upptäckte hon att vi var tillbaka. Hon lyfte långsamt blicken från boken och tittade lite trött på oss och såg ut att tänka:

”Jasså är det bara ni”.

Det var en mindre revolution när Korvas blev så stor att vi kunde sätta henne i en barnstol vid bordet. Början på en helt ny tid. Först fick vi staga upp henne med en kudde bakom ryggen för att hon inte skulle trilla runt i den alldeles för stora stolen. Men vilken glädje över att få vara med till bords! Att slippa uppleva middagarna underifrån, helt exkluderad från den gemenskap en familjemiddag kan skänka. Och vilken befrielse för oss andra att slippa gunga en missnöjd bebis i sin babysitter med foten, samtidigt som man försöker äta sin mat.

Även om ingen förstår vad hon säger är hon nu med och konverserar vid middagarna, samtidigt som hon yvigt gestikulerar och slår bort de skedar med mat som är på väg mot hennes mun. En tredjedel i magen, en tredjedel på bordet och en tredjedel på kläderna och på golvet. Minus den promille, som faktiskt lyckas träffa hennes haklapp.  Egentligen borde man erbjuda sig att vara hundvakt vid middagstid. Att få uppleva glädjen av att hjälpa en vän, samtidigt som man får gratis städning under bordet, vore en svårslagen kombination. Ahlgren hjälper till så gott hon kan med städningen, men i ärlighetens namn gör hon inget vidare jobb. Hon är betydligt mer selektiv än en hund och städar bara upp godbitarna.

Vi behöver ett djur som städar upp ris, för klibbiga riskorn under strumporna är bland det värsta jag vet. Dessutom är det svårt att torka upp. Nej, vi behöver ett litet djur som älskar ris och som annars inte gör så mycket väsen av sig. Ett djur som inte kissar i soffan eller bajsar i blomkrukorna. Och om det skulle råka göra det i alla fall så skulle ingen märka något eftersom djuret är så oerhört litet, med en spillning av mikroskopiska proportioner. På dagarna håller den sig mest för sig själv och tycker egentligen inte ens om sällskap. Den tycker bara om ris.

Till den första personen som erbjuder mig ett sådant litet djur som älskar ris, skänker jag bort Ahlgren, utan att blinka.