Dålig start på dagen idag och jag har mig själv att skylla som vanligt. Sömnen, den förbannade sömnen. Kunde Korvasson bara hålla mina tider, skulle de här problemen inte behöva uppstå. Jag var i alla fall på dåligt humör och hade bestämt att träffa pappa. Jag ringde när Korvas var färdigmatad och vi skulle gå från varsitt håll och mötas på S:t Eriksgatans vänstra sida, från hans håll sett. ”Du menar den västra”, sa jag. ”Ja, det är på min vänstra sida”, sade han. Jag gillar väderstreck, då spelar det ingen roll från vilket håll man kommer.

Vi tog en härlig promenad, pappa, jag och Korvas, som sov som en stock. Sen rundade vi av promenaden med en fika på Bonniers konsthall där Korvasson fortsatte sova. Sen väckte jag henne för att inte rubba hennes mattider alltför mycket och för att hon inte skulle bli för varm, där hon låg och sov i sin overall, men hon var redan alldeles prickig av värmen. Sen körde vi en snabbtitt på utställningen. Pappa hade redan sett den, så det var bara Korvasson och jag som kikade runt. Det var en riktigt bebisvänlig utställning, med snurrande färger och en vägg med speglar. Korvas var förtjust i spegelinstallationen. Hon tittade på mig i reflektionen i två olika speglar och växlade snabbt mellan dem, som för att se om jag var kvar, varje gång hon bytte.

Promenad med pappa, lite konst och ett kärleks-sms från Lisa vände mitt humör och jag var en betydligt gladare upplaga av mig själv, när vi begav oss hem till honom en sväng. Korvas var oerhört klängig idag och inte ens farfar dög till en början. Men han vann tillslut hennes tillit vid pianot då hon satt i hans knä och lyssnade koncentrerat till de slumpmässigt valda tonerna.

På vägen hem gjorde hon sin första egenregisserade ”tittutlek” med mig. Hon lyfte filten i vagnen så att den skymde henne, sedan tog hon ner den så att våra blickar möttes och började skratta. Och så fortsatte det, om och om igen. En dålig dag blev bra till slut.

Två tummar upp för farfar.