Det som fick mig att träda fram just igår var att jag var på väg att skriva ett inlägg om att vi måste skaffa räcken åt Korvasson, vars motoriska framsteg galopperar. Men vad ska man med skyddsräcken till om man inte har en trappa? Ni förstår, snärjd i mina egna lögner förstod jag att jag hade nått en återvändsgränd.

Korvas har i alla fall aldrig rört sig så mycket som nu. Hon fulkryper visserligen fortfarande, men i en allt snabbare takt. Hon liksom går sittande och rör sig så mycket att hon har röda märken på vaderna, en mild variant av skavsår, efter den friktion som uppstår vid fulkrypningen. Och om än motvilligt, så står hon kvar en stund om man ställer henne mot soffan eller något bord. Alltså är det inom en inte alltför avlägsen framtid vi måste skaffa skyddsräcken till trappan. Vi har redan ett (omonterat) till övervåningen, men där nere blir det knepigare. Vi behöver någon sorts dragspelsvariant som man kan vika ihop och sedan svänga upp i linje med trappräcket. Jag har en vän som har precis en sådan, men varken han eller jag vet var de kan köpas. Det ser inte bättre ut än att jag får bygga den själv.

Men det är en helt annan tillvaro nu. Tidigare har man kunnat vara trygg i att hon sitter där hon sitter, men nu vänder man sig om och så sitter hon plötsligt under köksbordet och mumsar på någon gammal matrest. Men gammal mat är också mat.

Och mat är bra.