Korvasson håller på att få en tand i överkäken och stor ser den ut att vara. Det är lite oroväckande, därför att mina tänder är små. Den här gången är mina tankar om vems anlag hon bär på inte främst egoistiska, utan det finns en viss oro i att hon kanske får Lisas tandanlag. Lisa, och Molly också för den delen, har stora fina tänder. Problemet är att de är placerade lite hur som helst. Inte längre, nu är de tillfixade, men innan dess var det lite som i gapet på en haj. Tänderna växte flera stycken i djupet. Mina tänder är små, löjligt små faktiskt. En gång var det en tjej som sa till mig: ”Vilka små tänder du har, är det mjölktänder eller?”. Precis när hon hade sagt det ångrade hon sig och försökte sedan rädda situationen, men det blev bara värre. Har man trampat i klaveret ska man stå still, för klaveret är som kvicksand. Om man rör sig, sjunker man bara djupare. Jag är expert på det här området och är det något jag har lärt mig så är det att man aldrig ska försöka rädda klumpiga felsägningar. I alla fall inte de som man egentligen har menat, som hon här ovan faktiskt gjorde med mina tänder. När jag säger att jag har lärt mig så betyder det, sorgligt nog, bara att jag vet att man inte ska försöka med dessa typer av räddningar, inte att jag har slutat försöka.

Små tänder alltså, men vilka jävla tänder sen. Om Lisas tänder är som Danmark; byggt av sopor, så är mina tänder som Sverige; hugget i granit (för att låta mig inspireras av Ernst Hugo Järegårds utbrott mot Danmark och hyllning till Sverige, i tv-serien Riket). Små tänder huggna i granit och det går inte hål på dem i första taget, hur lite man än borstar. Och då har de stundtals borstats väldigt lite. Faktum är att i tid motsvarar två tandborstningar för Lisa, en hel veckas tandborstning för mig. Däremot borstar hon tänderna före frukosten, men inte efter och det är ju väldigt besynnerligt. Det har jag sagt till henne, men hon slår dövörat till.

Förra året var jag hos tandläkaren för första gången på femton år (sedan jag var nitton, då det slutade vara gratis) och var rätt nervös för hur det skulle vara ställt med mina gaddar, men det var ingenting. Femton år av tveksamt leverne hade inte påverkat dem det minsta. En handskakning och åttahundra spänn senare gick jag stolt ut med mina små tänder, huggna i granit.

Det är lite för tidigt för att avgöra hur Korvassons tänder kommer att bli, hon har ju bara två och en halv än så länge. Två där nere och en halv där uppe, men hon har redan börjat gnissla med dem. Vi får hoppas att hon plockar det bästa från oss båda.

Stora fina tänder, huggna i granit.