Jag vet inte hur många det är som är som jag, men för mig är statistik oerhört fascinerande. Varje gång man går in på sin bloggsida så står det hur många besökare man har haft det senaste dygnet. Jag försöker att inte titta för mycket på det, därför att det är precis den sortens besatthet som jag skulle kunna drabbas av. Jag kan värdera hela min person efter statistik och det är ju inte bra. Om allt som var värt någonting i min person, skulle kunna mätas efter hur många som besökt min blogg varje dag, så vore mitt liv helt i andras händer, en synnerligen otrygg tillvaro. Så jag försöker men har en del kvar att lära innan jag kan vara helt avslappnad inför siffrorna. Därför har jag tvingats ta djupa andetag den sista tiden, då Korvasbloggen har haft noll besökare i snart en vecka. Noll är ju liksom ingenting, då är botten verkligen nådd. Jag kan skatta mig lycklig att jag har kommit så långt på vägen, i min personlighetsutveckling, att jag kan se andra värden i mitt liv. En viss tröst finns också i att det uppenbarligen är fel på räkneverket, eftersom jag har fått kommentarer, men i stället svävar man i total ovisshet. Att bli kallad ”nolla” alltför många gånger, kan knäcka vem som helst.

Och så vaknade min älskade lilla bebis helt indränkt i spyor i natt. Hennes hår såg ut som Hacke hackspetts och stod, styvt av intorkat kräks, rakt ut. Det var en riktigt ynklig syn. Jag duschade av henne och bytte pyjamas, medan Lisa bytte sängkläder. Korvasson var ändå förvånansvärt glad när jag lade tillbaka henne i sängen. I morgon ska vi ta en lång och härlig dusch tillsammans.