Oj, vilken egoboost! Statistiken säger alltjämt noll, men den ena smickrande kommentaren efter den andra har kommit in och bevisat motsatsen. Tack! Det är med en lite lätt rodnad på min kind som jag sitter här och författar dessa rader.

Korvas fick sin utlovade dusch idag och det behövde hon. Den avtvättning hon fick igår natt var inte så grundlig, då kändes det viktigt att hon skulle få komma tillbaka till sängen snabbt. Men idag duschade vi länge. Hon hade gnällt i flera timmar innan, men så fort vattnet sattes på blev hon tyst. Vi är ett riktigt radarpar i duschen, Korvasson och jag. Hon älskar det och jag älskar det. Korvas är fokuserad på vattnet och jag är fokuserad på att hinna gosa så mycket som möjligt med henne. Först får hon sitta en stund på golvet med sin badanka och sen tar jag upp henne i famnen. Idag sög hon i sig, som en liten igel, av vattnet som rann längs min arm. Det är bra, hon blir ju uttorkad av att kräkas.

När Korvas var färdigduschad fick jag fortsätta en stund medan Lisa klädde på henne. Tre minuter senare spydde hon över vardagsrumsgolvet, en våning ner (vi bor nämligen i en etagelägenhet, så att det inte blir några oklarheter här). Fascinerande att det inte verkar bekomma bebisar det minsta att kräkas. Många vuxna tycker att det är bland det värsta som finns, att det är värre än själva illamåendet. Korvasson gör ingen stor affär av det, för henne är det lika lätt som att rapa. En kort stund efter incidenten satt hon och lekte som bäst igen. Hennes lugg hade lagt sig rakt fram som en keps och jag är säker på att till och med medlemmarna i Leningrad Cowboys hade blivit imponerade.