Det var ett osäkert leende på Korvas läppar när vi möttes i hallen idag. Hon tycktes tänka: ”Just det, han ja”. Sen var hon lite blygare än vanligt, men det lossnade mer och mer under dagen. Och det var underbart att få vara med henne igen. När man har missat några dagar blir det så uppenbart hur fort saker och ting går. Hon har till exempel utvecklat sin säregna krypteknik på ett sätt som gör att benen nu fastnar i varandra när hon tar sig fram. Och så har hon börjat med en ny grimas, där hon grinar med ansiktet och gör ett morrande läte, samtidigt som hon spänner hela kroppen så hårt hon kan.

Och hennes pappa är ett ölindränkt, illaluktande vrak.

En spillra.