Jag skulle få sova till åtta i morse, då Lisa skulle gå iväg till sitt onsdagsjobb. När hon kom in för att säga hej då, låg Korvas fortfarande i sin säng, utan att ha gjort anspråk på att gå upp. ”Då kan jag sova en kvart till”, tänkte jag. Korvasson väckte mig inte förrän halv tio och jag tänkte att jag måste ha den mest fantastiska bebisen i världen, som tar hänsyn till att jag varit uppe halva natten och målat hyllor. Men oj, vad jag skulle få ångra mina tankar.

Hon har varit en så fruktansvärt jobbig bebis idag att jag knappt har vetat vad jag ska ta mig till. Hon har skrikit och vägrat äta och varit trött men vägrat sova och skrikit och gråtit om igen. Ingenting har hjälpt. Hon har somnat ett par gånger, men bara för att vakna kort därefter och vara grinigare än någonsin och helt omöjlig att få att somna om. De tårar jag spillde igår, vid tanken på att hon inom en inte alltför avlägsen framtid ska börja på dagis, torkade snabbt från mina kinder. Idag tänkte jag att dagiset gärna får ta henne med en gång och om det är möjligt även ha henne på helger och nätter. Efter en timmes försök att vila på soffan, med gallskrik och en oavbruten ström av situps, var jag färdig att kasta henne åt gamarna.

”Du ska få igen i bloggen din jävel”, låg jag och tänkte medan min dotter gav mig tinnitus.