Vi gick upp före Korvas idag. Hon låg så lugnt och stilla i sin säng att vi passade på att ordna med frukostbestyren först. Sedan smög både Lisa och jag in i rummet och spionerade på henne en liten stund. Hon låg på rygg och läste en bok och var hur nöjd som helst. Det var en sådan där liten pixibok som Lisa hade lagd ner i hennes säng vid läggdags igår. Vilket genidrag!

Vår vattenkran i köket lade av helt i söndags och först utan en vattenkran förstår man till fullo hur ofta den används. Nu får vi springa in på toaletten i hallen och hämta vatten och diskvattnet värmer vi i vattenkokaren. Som på landet, men där är man van vid att det är så, här blir jag frustrerad. Och varje gång jag öppnar halldörren, sätter Korvasson fart mot kattmatsskålen. Hon har visserligen slutat äta därifrån nu men hon älskar att hälla ut de små bitarna över hela golvet. Just nu är det hennes största begär och hon vill dit hela tiden och blir minst sagt upprörd när man tar henne därifrån. Korvasson är en kattmatspundare.

Jag ringde och felanmälde kranen det första jag gjorde i morse. Så tidigt att jag var tvungen att harkla mig först, därför att rösten var helt oanvänd för dagen. När de inte hade återkommit vid tretiden kände jag hur irritationen växte och jag ville ringa och skälla ut någon. Men det kanske är fel taktik mot sin hyresvärd, jag vet inte. Häromdagen var jag på skitdåligt humör (dagen då jag var beredd att kasta Korvas åt gamarna) och röt åt spärrservice när de ringde till mig. ”Vad vill ni egentligen? Ni ringer ta mig fan hela tiden! Vill ni att jag ska köpa fler brickor eller?”. Jag kände mig lite dum sen. Hon i andra änden verkade lite stött och hon ringde väl bara efter någon lista, som någon annan har gett henne, mot skitdålig betalning. Men faktum är att de ringer ta mig fan hela tiden och jag har inte riktigt förstått vad de vill. Jag menar det finns väl en gräns för hur många skyddsbrickor man vill ha på sin nyckelknippa? En räcker för mig.

Men när jag rullade fram med min vackra bebis på gatorna och det var vår i luften och jag hade tusen fantastiska idéer i huvudet, då var det ett stort leende på mina läppar och jag kände att det här räcker för mig.

Senare, efter den ömma godnattpussen, som är len och ljuvlig för mig men stickig för Korvas, smög jag ner den lilla pixiboken vid hennes sida.