När mamma var sjuk och det stod klart att hon inte skulle leva särskilt länge till, skrev jag en text som jag lät henne läsa. Jag vågar inte riktigt leta rätt på den nu och jag tror inte att den var speciellt bra, men det har egentligen ingen större betydelse. Texten talade till ett ofött barn, mitt framtida barn, och handlade om hur jag skulle berätta för barnet om hennes (eller hans) farmor. Då var jag ganska osäker på om jag någonsin skulle vilja ha ett barn, men det var en kärleksförklaring till mamma, så jag valde ett sätt som jag trodde skulle nå fram till henne. Och jag tror att det var hennes största sorg inför den stundande döden, att hon aldrig skulle få uppleva barnbarn.

Det tycks vara mitt livs kall, att rota bland lådor mitt i natten, därför att jag har fått en fix idé. Nu grävde jag tvångsmässigt fram texten i alla fall och några rader lyder såhär:

”Dig ska jag kyssa med samma ömhet som min mamma kysste mig. Då kommer mina läppar mot din hud att kännas precis som min mammas läppar kändes mot min. Jag ska säga att ditt skratt och dina vackra ögon har du fått av din farmor. När du ska sova ska jag smeka och uttala namnen på alla delar av ditt ansikte och jag kommer att berätta att precis så gjorde din farmor när jag skulle sova…”. Under texten finns det en notering där jag har skrivit att jag visade den för mamma en månad innan hon dog och att jag var glad att jag gjorde det.

Vi klär sällan Korvas i klänning, men den här ville jag att hon skulle ha på sig, i alla fall en gång. Min mamma hade den när hon var liten och nu är den skör som papper. Den började fransa sig när korvasson kravlade fram, så den fick inte sitta på mer än i någon timme. Jag blev ledsen därför att det framgick så tydligt att min mamma en gång varit lika liten som Korvas. Allt kändes mer orättvist då. Och sen tänkte jag att det är konstigt att jag om fjorton år kommer att vara äldre än min egen mamma.

Och sen tänkte jag att det är så jävla sorgligt att hon inte får se hur hennes barnbarn, motvilligt står och balanserar på sina spagettiben, i sin farmors klänning.