Livet står på paus nu och sätts igång igen om några dagar. Egentligen är det ju ingen paus, men jag märker att det ofta är så jag ser på det, när jag jobbar sena kvällar. Men jag tycker inte om att jag ser på det på det sättet. Jag vill inte ha några pauser i den bemärkelsen, men om ett par dagar är jag tillbaka. Jag drömmer om fina stunder med Korvasson och att det ska bli lite tid över till att läsa en bok. Det var flera veckor sedan nu, som jag läste någonting och det tycker jag inte om. Det blir mycket svårare att skriva själv då också.

Jag pratade lite kort med Lisa i telefonen idag och då hörde jag Korvas i bakgrunden. Hon lät ganska grinig, men jag blev ändå avundsjuk, det kändes helt plötsligt mysigt med barnskrik. Jag har hört att bebisar tror att man försvinner för alltid varje gång man går. Jag vet inte när det upphör och de börjar förstå att folk ofta kommer tillbaka, men tänk om Korvasson tror att jag försvunnit för gott.  Tänk om det dessutom inte rör henne i ryggen, så länge det finns någon annan där, som ger henne mat och kärlek. Det är ju förjävligt i så fall. Jag vill helst att hon väntar på mig, kanske att hon har lite tråkigt emellanåt, men att hon fogar sig och tänker att ”ja, ja, pappas liv är på paus nu, men snart är han tillbaka och då blir det kul“. Ja, så får vi hoppas att hon tänker.

Annars hade man ju lika gärna kunnat skaffa en katt.