Idag har jag varit hemma hos en kär vän och närvarat vid ett bodelningsförsök. Jag var där som moraliskt stöd, därför att min väns ex hade med sig ett moraliskt stöd. Det var riktigt infekterat och jag visste inte riktigt var jag skulle fästa blicken. Jag satt och ritade på ett papper och sa inte ett pip. Men det fanns heller inte särskilt mycket för mig att säga. Själva bodelningsförsöket gick åt helvete kan man säga. Det blir en riktig soppa när alla föremål ska dras fram och värderas. Och så finns det så mycket bakomliggande känslor att själva värderingen av ett föremål blir väldigt svår.

Jag minns att jag hittade en bodelningslista en gång, från mina föräldrars skilsmässa, i en av mammas pärmar. Jag antar att det inte var den gemensamma listan, utan mammas förslag på delning, därför att fördelningen var otroligt ojämn. ”jag tar bilen och pappa dammsugaren” o.s.v. Och varenda liten pinal fanns med, till och med skurhinken med tillhörande svamp. Jag minns också väldigt tydligt ett bråk som mina föräldrar hade om en sophink på toaletten. En sådan som man trampar på så åker locket upp. Mamma ville slänga den därför att hon tyckte att den var äcklig och pappa tyckte att om vi skulle slänga allt som mamma inte tyckte om så skulle vi inte ha någonting kvar. Det här bråket var ganska nära skilsmässan och den lilla sophinken fick nog vara symbol för en besvikelse över ett förhållande som höll på att gå åt pipan. Jag kan tillägga att den äckliga lilla sophinken levde kvar i många år efter skilsmässan. I mammas hem.

Alldeles nyss skrek Korvas till. Jag gick upp och stoppade om henne, satte i nappen och klappade henne på pannan, varpå hon tryggt somnade om. Och jag hoppas så innerligt att hon slipper vara med om den skit en skilsmässa innebär.