Det blev bara en och en halv timme med Korvas idag också. Vi hann i alla fall hänga en liten stund. Hon rev sönder ett kuvert i småbitar som vi sedan lekte lite med. Hon stoppade in bitarna i munnen på mig och jag bet ihop, så tog ut dem och satte in dem igen. Och så balanserade vi klossar på varandras huvuden. För ett tag sedan skakade hon på huvudet när jag lade upp en kloss, men nu försöker hon sitta blick stilla och bara röra armarna, så att hon ska få tag på den innan den rasar. Och sen satt hon stilla i mitt knä, ganska länge och pillade med telefonen, medan jag pillade med hennes små vader, fötter och tår. Nästan hela hennes underben får plats i min hand och hennes hand når inte ens runt min stortå.

Och så blir hon förtvivlad när tänderna ska borstas, det är verkligen inte kul. Det går an att suga på borsten, men så fort man försöker borsta med den blir hon jätteledsen. Hon snörper ihop munnen och knuffar ut borsten med tungan, vilket gör det väldigt svårt att lyckas pricka några tänder. Höjdpunkten under sagostunden, som följer, är att bläddra. Om hon mot förmodan drömmer sig bort lite så säger man bara ”bläddra”, så flyger handen upp och slår bort ett blad. Men vanligtvis försöker hon bläddra långt tidigare än sidan är färdigläst. Hon kan avverka en bok på tjugofem sekunder, om hon får bestämma takten.

När man sedan lägger ner henne i sängen blir hon glad, hon skrattar ofta när man drar täcket över henne. Antingen så tar hon redan ut glädjen över att det blir en ny dag nästa gång hon vaknar, eller så tycker hon helt enkelt bara om att sova.

Jag var uppe tidigt och gick iväg och jobbade och kom hem igen, en och en halv timme innan korvas skulle gå och lägga sig. Det räcker inte för mig känner jag. Ändå är det många som har det så hela tiden. Främst pappor vågar jag tro. Jag försökte suga i mig så mycket som möjligt på den korta tiden. Jag klämde, knådade och sniffade på min underbara lilla bebis. Imorgon är det stor risk att jag inte får se henne alls. Och nu har jag suttit och jobbat och så hängde sig datorn, så att det jag åstadkommit de senaste två timmarna försvann. Sjukt, sjukt, sjukt irriterande!

Dessa rader är allt som bjuds denna gång. Några ord från en trött och irriterad, datorhatande, bebistörstande Korvaspappa.

Lisa jobbade ett par timmar mitt på dagen idag, så då fick jag ta ett uppehåll i mitt jobb och ta hand om Korvasson. Snuvig och skröplig och trött var hon, min lilla bebis. Vi försökte sova flera gånger men vid varje försök sprattlade hon och skrek som en galning. Tårarna sprutade och hon var så där förtvivlad så att andningen hakade upp sig. Jag fick bära runt på henne i tjugo minuter innan hon var helt lugn igen. Då gjorde jag ytterligare ett försök att sova med henne på soffan, men det var samma visa igen. Hon höjde upp benen i luften och sparkade ner dem mot soffan med full kraft. Vid ett tillfälle sparkade hon mig på pungen med full kraft. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva ”pungen” i Korvasbloggen, det är ett så vansinnigt fult ord, men nu är det gjort. Och jag vet inte hur jag annars skulle beskriva det, för det var där hon sparkade mig. På pungen alltså. Det gjorde ont ända upp i magen och jag skrek högt, när hon träffade. Då blev hon jätterädd och blev ännu ledsnare och fick ännu svårare att andas. Jag såg ingen annan lösning än att packa ner henne i vagnen och promenera lite och det fungerade direkt. Sedan mötte jag Lisa på Odenplan och hon tog över och Korvas fortsatte att sova.

När de kom tillbaka till lägenheten satt Korvas tätt tryckt mot Lisa. Hon var fortfarande snuvig, skröplig och trött och när jag tog henne i famnen, så att Lisa kunde ta av sig ytterkläderna, började hon gråta och sträckte armarna mot Lisa. Det gjorde minst lika ont som att bli sparkad, där jag blev sparkad tidigare.

På pungen alltså.

Idag förbannade jag min blogg, därför att jag jobbar mycket denna vecka och det är tomt på andra intryck och det är för få timmar på dygnet, för att det ska kännas bekvämt.

Vi var hur som helst på ett nytt dagis och tittade idag. Ett privat dagis med tolv köande. Ganska goda odds tror jag. De ska ta in fem nya barn och de flesta som söker platser står ju i flera köer samtidigt. Det var som natt och dag mot det förra vi besökte. Det här stället hade själ. Sen skadar det inte att det bara är några minuter bort. Den enda haken är att man måste vara med i styrelsen under någon period under barnets tid på dagiset. Det är ett föräldrakooperativ, så man måste hugga i med lite saker och det gör verkligen ingenting. Jag känner mig bara inte som någon styrelseledamot. Jag tar hellre en extra jour om man får välja.

Ja, det är ingen idé att försöka polera upp den här bajskorven (inlägget), så nu går jag och lägger mig istället. Det är nog det bästa för alla parter, min hjärna är ingen intressant plats just nu.

Om den nu någonsin varit det.

Ute på gården cyklade barnen runt, runt i cirklar och ropade högt medan de trampade framåt: ”Nu är jag på E18 och nu åker jag in på E6 och nu åker jag in på E8” och så vidare. När jag kom tillbaka flera timmar senare, var det som om tiden hade stått stilla. Samma barn åkte i samma cirklar och ropade ut högt på vilken europaväg de befann sig. Den enda skillnaden var att de hade hittat på ännu fler nummer efter ”E”. Sedan samlades alla i en liten klump och någon sade till någon annan: ”Tänk på att om du ramlar nu så kan vi tyvärr inte hjälpa till, därför att vi har varnat dig”. ”präktiga lilla snorunge” tänkte jag och tittade mot Lisa, för att se om hon också hade hört.

Sedan tänkte jag att vi nog kommer att tillbringa många timmar ute på gården, när Korvas blir lite större. Det är en fin gård vi har, perfekt för lek. En sådan gård som kan bli en hel värld när man är liten. Jag såg framför mig hur jag kommer att springa bakom Korvasson, när hon ska lära sig att cykla och ropa uppmanande att hon ska trampa, samtidigt som jag håller andan av rädsla för att hon ska slå sig. När jag rullade Korvas framför mig idag så tänkte jag på hur fort tiden har gått och det gör mig glad och ledsen på samma gång. Det är otroligt fint att se henne utveckla en personlighet och dagligen göra små framsteg, som är stora för henne. Men det är min älskade lilla bebis och jag fick känslan av att om jag blinkar en gång så är det dags för henne att lära sig att cykla och om jag blinkar en gång till så är hon arton och ber mig dra åt helvete, för att sedan fly hemmet. Det blir till att hålla ögonen uppe ett bra tag till helt enkelt, för jag är inte färdig med min bebis än, på långa vägar. Men när hon väl har lärt sig cykla och grupperar sig med andra barn så hoppas jag att hon är den som säger:

”Det spelar ingen roll att vi har varnat dig, vi hjälper dig ändå om du ramlar”.

Korvas har haft en kanondag idag. Lisa och jag var lite sega efter gårdagens påsktillställning, men Korvasson kände inte av någonting. Hon har snurrat och ätit kattmat och fyllt en liten låda med klossar som hon sedan vände upp och ner på för att fylla den igen. Och så följde hon, med stort intresse, mitt arbete med att montera en trappgrind på nedre plan. För hennes skull behövs den inte riktigt än, men igår blev det uppenbart att den kan göra nytta när det kommer andra små gäster på besök. Och även om det känns långt borta nu, så borde ju den dagen komma då Korvas faktiskt inser att även hon har ben.

Det i särklass största framsteget i dag var att hon lärde sig att dricka själv från sin mugg. Hon brukar försöka men har aldrig kommit så långt att hon har förstått att hon måste tippa muggen något för att det ska komma vatten. Men idag hände det. Hon drack säkert hundra gånger och förlorade allt intresse för maten. Så fort jag försökte närma hennes mun med en tugga tog hon upp koppen och drack lite mer. Ibland ställde hon den ifrån sig, men bara för att återigen få uppleva glädjen över att ta upp den och föra den till munnen.

Antingen var törsten till slut helt släckt, eller så lade sig nyhetens behag något och då fick jag tillfälle att proppa i henne maten. Sen kunde vi ägna oss åt att lipa lite åt varandra en stund.

Det börjar hon bli riktigt bra på.

Vi hade påskmiddag idag. En liten tillställning som växte och blev större. Korvas och jag var ute och handlade det sista som behövdes, sen skulle vi möta Lisa och ta en promenad förbi apoteket och sedan hem igen. Efter en knapp timme däckade Korvasson i framstupa position. Det är hennes nya läge. Hon somnar sällan direkt nuförtiden och vill vara med in i det sista. I vagnen sitter hon upp och kikar omkring sig, ropar och pekar, innan hon till slut tippar framlänges och somnar.

När jag köpte en bag in box till middagen smög jag ner två öl, som jag tänkte att Lisa och jag skulle ha som vårpicknick. I närheten av där vi bor finns en liten rondell med en stig i mitten och två vackra träd och parkbänkar. Det är sällan någon som sitter där och jag har ofta undrat om det ens är en laglig park, därför att det inte finns några övergångsställen dit. För att komma till den här platsen måste man överträda någon liten lag om att bara korsa gator på angivna ställen. På en bänk i den laglösa parken satt Lisa och jag i det underbara vårvädret och drack varsin öl, samtidigt som jag rullade vagnen fram och tillbaka med foten, så att Korvas inte skulle vakna. Ölen smakade helt fantastiskt gott och vädret gav hopp om livet. Om jag tvingades välja en isolerad händelse från idag, som skulle vara den enda jag fick minnas, så skulle jag välja denna.

En öl med Lisa i en Laglös park i vårsolen.

Det är alltid lite osäkert hur det ska gå när man lägger sin bebis, när man inte är hemma. Idag var vi hos min syster på påskmiddag och fram tills vi gick hem fick Korvas sova där några timmar. Jag bytte på henne och satte på henne pyjamas och sedan fick Lisa läsa kvällssaga. Efter det gick hon ut och Korvasson var fortfarande klarvaken. Det är skjutdörrar till rummet och när man har dragit ihop dem, är det fortfarande en liten glipa mellan dörrarna, så att man kan titta in. När vi kikade in genom glipan satt hon upp i sängen i det främmande rummet och bara tittade, utan att säga ett knyst. Hon satt ganska länge så innan hon till slut tippade framåt och somnade.

Hon kan vara hur grinig och gnällig som helst, men när det är natt verkar hon koppla på nattlugnet. Även när vi väckte henne, när vi skulle gå hem, var hon lugn och tyst. Hon log försiktigt och bara tittade. Samma sak i vagnen under promenaden hem, en tyst bebis med en intensiv blick som bara iakttar. Och väl hemma, slumrade hon snabbt in i sin egen säng, utan protester.

När jag tittade ut genom fönstret i förmiddags stod det en liten påskkärring ute på gården och pratade i mobiltelefon. Möjligen var det ett helt nätverk av påskkärringar som hade telefonkonferens, där det beslutades om vem som skulle täcka vilket område. Men vi var beredda när de ringde på dörren och gömde oss. Eller vi gömde oss inte, men vi var tysta och öppnade inte. Vi hade ändå ingenting att ge dem, så det var lika bra att minimera plågan för båda parter. De gav sig inte i första taget och ringde på flera gånger. Och när jag trodde att det hela var över så hörde jag hur det bankade på ytterdörren en våning upp, varpå Molly ropade att hon satt på toa. Molly trodde nämligen att det var någon av oss som bankade på dörren till hennes rum. När det sedan fortsatte att banka så ropade hon ännu högre: ”Jag sitter på toa sa jag ju!”. Förmodligen måste budskapet ha nått fram även till påskkärringarna, för sedan tystnade det.

Sedan åkte vi buss 40 till Hornstull för att ta ett litet nostalgivarv i våra gamla kvarter och avslutade det hela med en lunch på den lokala pizzerian Piccolo Angolo, som har Stockholms näst största pizzor. Birka Pizza har de största, i alla fall i omkrets, mängden deg är nog densamma. Det väckte en massa minnen hos oss alla, men det var nog starkast för Molly, eftersom två år i hennes värld är en evighet. ”Shit, jag måste ha varit värsta tönten som sprang sicksack mellan de här stolparna med en hello kitty-väska på ryggen, när jag skulle till bussen”, sade hon när vi passerade en välbekant plats. Korvas var utan tvekan den som brydde sig minst. På Piccolo ratade hon sin mat helt och spred istället små gurkbitar från salladen över hela golvet.

När vi kom hem hade Ahlgren bajsat i blomkrukan igen och jag kan därmed avfärda vitpeppar som en fungerande metod. Jag öste ner vitpeppar i krukan igår. Mer vitpeppar än de flesta gör av med på ett år, men till ingen nytta. Var det inte vitpeppar man gjorde nyspulver av, när man var liten?

Hur som helst vore det en föga tröst om katten nös medan hon bajsade.

Det var en fin dag idag. Lisa skulle jobba ett par timmar i gamla stan och vi andra beslutade oss för att vi skulle promenera dit och möta henne efter jobbet, mata Korvas och sedan promenera hemåt med ett glasstopp på vägen. Det som fick Molly att gå med på själva promenaden var nog löftet om glass, i ärlighetens namn. Men jag tror att hon tyckte att själva promenaden var helt okej också. Även när hon först protesterar vilt så brukar hon mjukna efter ett litet tag och bli en glad fis. Sen fick hon åka tunnelbana dit, så hon behövde bara gå i en riktning. Norrut, närmare bestämt, men det visste hon ingenting om. I början (innan jag sa ifrån) frågade hon var trettionde sekund om hur vi skulle gå, så att hon kunde gå i förväg. Det ser nämligen inte bra ut att bli sedd tillsammans med vuxna, då skulle någon kunna tro att hon är en tönt.

Sedan blev det kulglassar i Vasaparken, till Mollys stora förtret. Alltså Vasaparken, inte kulglassar. I Vasaparken finns det nämligen fjortisar och fjortisar är det värsta som finns. Sedan gjorde Lisa misstaget att tro att glassgubben var rutinerad nog att lägga i kulorna i den ordning hon nämnde dem. Men det var han inte och det gjorde henne lite bekymrad. Jag däremot, som egentligen inte bryr mig så mycket, passade på att poängtera i vilken ordning jag ville att de skulle läggas ner i struten, bara för att jag kunde, vilket gjorde Lisa ännu mer bekymrad.

När vi kom hem stannade Lisa, Korvas och jag kvar i porten ett litet tag och lekte en lek som Korvasson älskade. En stod med Korvas på insidan medan den som var kvar på utsidan smög bort ur synfältet, för att plötsligt dyka upp igen. Det framkallade vilda glädjerop och hysteriska skratt hos den lyckliga bebisen och hon bankade vilt på rutan, i väntan på nästa uppdyk.

I Korvassons vänstra (bildens högra) ärm ser man min cykel.