Lisa kom hem från Paris idag och Korvas mötte henne i hallen med ett lika försiktigt leende som jag möttes av, efter min Greklandsresa. Idag har bloggen fått lämna plats åt livet.

Tidigare så var Korvasson och jag i Kulturhusets ”rum för barn”.

Deppigt värre.

När mamma var sjuk och det stod klart att hon inte skulle leva särskilt länge till, skrev jag en text som jag lät henne läsa. Jag vågar inte riktigt leta rätt på den nu och jag tror inte att den var speciellt bra, men det har egentligen ingen större betydelse. Texten talade till ett ofött barn, mitt framtida barn, och handlade om hur jag skulle berätta för barnet om hennes (eller hans) farmor. Då var jag ganska osäker på om jag någonsin skulle vilja ha ett barn, men det var en kärleksförklaring till mamma, så jag valde ett sätt som jag trodde skulle nå fram till henne. Och jag tror att det var hennes största sorg inför den stundande döden, att hon aldrig skulle få uppleva barnbarn.

Det tycks vara mitt livs kall, att rota bland lådor mitt i natten, därför att jag har fått en fix idé. Nu grävde jag tvångsmässigt fram texten i alla fall och några rader lyder såhär:

”Dig ska jag kyssa med samma ömhet som min mamma kysste mig. Då kommer mina läppar mot din hud att kännas precis som min mammas läppar kändes mot min. Jag ska säga att ditt skratt och dina vackra ögon har du fått av din farmor. När du ska sova ska jag smeka och uttala namnen på alla delar av ditt ansikte och jag kommer att berätta att precis så gjorde din farmor när jag skulle sova…”. Under texten finns det en notering där jag har skrivit att jag visade den för mamma en månad innan hon dog och att jag var glad att jag gjorde det.

Vi klär sällan Korvas i klänning, men den här ville jag att hon skulle ha på sig, i alla fall en gång. Min mamma hade den när hon var liten och nu är den skör som papper. Den började fransa sig när korvasson kravlade fram, så den fick inte sitta på mer än i någon timme. Jag blev ledsen därför att det framgick så tydligt att min mamma en gång varit lika liten som Korvas. Allt kändes mer orättvist då. Och sen tänkte jag att det är konstigt att jag om fjorton år kommer att vara äldre än min egen mamma.

Och sen tänkte jag att det är så jävla sorgligt att hon inte får se hur hennes barnbarn, motvilligt står och balanserar på sina spagettiben, i sin farmors klänning.

Korvasson har ju, som bekant för en del, två farmödrar. En i jorden och en på Karlavägen. Hon i jorden var en gång min mamma och hon på Karlavägen är min moster. Den farmodern som vistas på den lite livligare sidan om jordskorpan, lastade igår av mig genom att ta hand om korvasson i flera timmar. När de försvann ut genom dörren lade det sig som ett lugnt vadderat täcke av stillhet i lägenheten. Tidigare i livet hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig att det skulle komma en dag då jag skulle uppleva en så stark glädje och upprymdhet över möjligheten att få diska och hänga tvätt, under tystnad. Att hänga tvätt kändes plötsligt som något spännande och kul, en hobby som man bara då och då kan unna sig.

Förr i tiden hatade jag att tvätta och drog mig alltid in i det längsta innan jag skred till verket. Jag brukade ha en stor postsäck där jag proppade ner all tvätt, som jag sen kånkade ner och mosade maskinerna fulla, utan att bry mig det minsta om att sortera dem i färger. Men innan det kom dit var det en lång process. Det var alltid strumporna och kalsongerna som styrde när det var dags att tvätta, men mest strumporna. När jag hade använt alla rena underkläder, gick jag över till något jag kallade för ”katastrofpåsen”. Katastrofpåsen var en påse med fula och alldeles för små kalsonger och udda strumpor och strumpor med hål i. Det var en påse som var tänkt att tas fram bara i yttersta nödfall, men katastrofpåsen åkte ALLTID fram i slutet av en tvättcykel. Kalsongerna tog slut först och då gick jag över till badbyxor. De torkade snabbt och var enkla att handtvätta. Men när strumporna i katastrofpåsen tog slut, fanns det inte längre någon återvändo.

När jag hade hängt färdigt tvätten kom det förbi en vän till mig och vi gick ut i det fantastiska vårvädret och tog en promenad och drack två öl på en sylta i en solig korsning. Jag njöt till fullo av att vara utan Korvasson i några timmar. Men när hon så småningom kom hem och blev glad över att se mig och började krypa snabbt, med sin krigsveteranstil, i rikting mot mig, då smälte jag som en bit choklad i solen.

Katastrofpåsens tid är över, Korvassons har just börjat.

Jag har skrivit en lista med saker jag ska ta tag i och satt den på kylskåpet. Några punkter är saker som är ganska lätta att utföra, men de tar upp lika mycket plats på listan som de svårare och det är viktigt att få bocka av lite punkter då och då. Överst på listan står det: Köpa kromatyg. Alltså sådant tyg man kan ha som bakgrund när man filmar eller fotograferar, så att det blir lätt att i efterhand frilägga det man fotograferat.

Igår åkte Korvasson och jag till världens bästa tygaffär, som ligger i Sundbyberg, för att bocka av första punkten på listan. De har precis allt. Om man tycker om tyger och inte känner till den här affären, så är det bara att plocka fram pennan och anteckna ”Sundbybergs textilcentrum”. De har till och med sålt tyger till sagan om ringen. Korvas skrek på bussen på vägen dit. Inte för att hon var ledsen eller så, utan för att hon var missnöjd och ville ha konstant uppmärksamhet. Det är ett gnälligt skrik med rynkad panna, ett skrik som håller på att gå mig på nerverna. Hon slutade bara när bebisen bredvid, skrämd av hennes oväsen, började gråta. Men så fort bebisen bredvid slutade gråta, satte hon igång igen, tills bebisen bredvid började gråta igen och så vidare. Nu är det andra veckan i rad som hon skriker på det där sättet. Mest när det är Lisa eller jag som är i närheten. Det är skriket från en bebis som ställer stenhårda krav på omedelbar närhet.  Jag jobbar så hårt jag kan på att ignorera henne, det måste vara bästa medicinen. Men ibland måste jag plocka upp henne bara för att få vila öronen ett tag.

Innan vi gick till tygaffären gick vi in på ett café så att Korvas kunde få sitt middagsmål och jag en kaffe. Men så fort skeden närmade sig hennes mun så rynkade hon pannan och skrek. En vän till mig har jämfört det här med att precis ha matat sitt barn med att få nya liv i tv-spel. När man är klar med matningen har man ett visst antal timmars frihet till nästa mål. Men när bebisen vägrar äta ställs allt på ända. Man tankar ju inte sin bil med två liter, när det är tio mil till nästa bensinmack. Här kan man föreställa sig att Korvas var min bil och närmaste bensinmack var hemma, där det fanns mer mat. Lyckligtvis lyckades jag pressa i henne det mesta, genom att gnugga henne på kinden med handen, varpå munnen, nästan robotlikt öppnade sig och jag fick en chans att snabbt som en vessla kila in skeden i gapet. Och det var inte av samarbetsvillighet som hon svalde, utan bara för att så snabbt som möjligt kunna återgå till att rynka pannan och skrika igen.

Senare, med nya liv och ett illgrönt och ett lilablått och ett onödigt tyg i bagaget, begav vi oss hemåt. Det onödiga tyget bestod i ett annat grönt tyg, som genom något missförstånd klipptes upp av damen i tygaffären, innan jag hann reagera på att det var fel. Och istället för att säga till henne att det var fel tyg, så sa jag: ”Jo just det, jag vill ha ett sånt där illgrönt tyg också”.

 Jag har egentligen inte råd att vara dum i huvudet.

Jaha, nu är Lisa i Paris och jag är hemmapappa. Hon var krasslig igår och lite orolig över att det skulle sabba resan, men det såg ut att vara på väg åt rätt håll, så jag tror att hon får en fantastisk vistelse i alla fall.

Det slår mig att jag nu, för första gången någonsin, har fria händer att ändra på Korvassons rutiner, utan att Lisa kan hindra mig. Eftersom mitt största mål med de här dagarna är att prägla Korvas så hårt på mig att det blir en kamp för Lisa att vinna tillbaka hennes förtroende, kanske jag måste ta till en del tjuvknep. Det är inte omöjligt att jag plockar upp henne ur spjällsängen och låter henne sova med mig nu, fem nätter i rad. Det gör nog susen.

Här är några bilder som kompletterar artikeln i wendela idag, om hur Lisa och jag träffades. Dagens inlägg blir rena rama bildfesten.

Här har vi alltså Monsieur Bernard som poserar framför min möbeltrave i Hornstull. Jag tyckte mycket om både min lägenhet och min möbeltrave. När jag flyttade dit tänkte jag att här skulle jag kunna bo hela livet, men det blev bara två och ett halvt år. När Lisa och jag flyttade ihop och möbeltraven demonterades, hittade jag min skiftnyckel, som jag hade saknat i två och ett halvt år. Den hade, ända sedan inflyttningsdagen, legat på toppen av traven.

 Här är Lisa på Arlanda. Hon åkte dit för att ta den här bilden och lyckades sedan övertala en familj om att posta ett brev (som hon hade skrivit till Monsieur Bernard) från Grekland, dit familjen skulle åka på semester. Och brevet åkte till Grekland och kom sedan tillbaka till Bernard i Hornstull.

Lisa klippte omsorgsfullt till en schablon med bilden på monsieur Bernard och screentryckte sedan för hand ett antal t-shirtar och startade Bernard fanclub. Det finns en bild med fler fans, men den är så suddig. För er som inte är bekanta med det arbete som krävs när man gör en schablon, måste jag poängtera att pillighetsgraden i detta tryck är mycket hög. Tänk er själva att klippa ut fransarna på Bernards lilla halsduk.

Här sprayade Lisa in ett meddelande på min port. Hon var i sällskap av Molly, som jag då ännu inte hade träffat. Molly kände dock till Monsieur Bernard och hade med egna ögon sett hur det ganska ofta kom paket, brev och bilder från honom. ”Bernard” var det för första ordet Molly sa till mig, när hon öppnade dörren och vi skulle träffas för första gången. Det är enda gången i mitt liv som jag varit otroligt nervös över att träffa ett barn.

När Lisa skulle åka till Thailand över julen fick hon ett paket, giftigt men med mycket kärlek, i brevlådan som avskedsgåva. Det här är fram och baksidan på ett provexemplar, det hon fick hade en annan text.

Det här porträttet av Lisas två älskare, Monsieur Bernard till vänster och jag till höger, kom tillsammans med paketet ovan. Paketet ovan var ju från Monsieur Bernard till Lisa, men det följde med ett till, med ett helt annat motiv, som jag hade gjort till henne. Och även om vi var rivaler, Monsieur Bernard och jag, så grävde vi ner stridsyxan i denna gemensamma insats att ge Lisa ett fint avsked.

Ja, det här var några detaljer från Lisas och min vackra franska film, det finns många fler, men jag hoppas att det uppskattas. Och nu är hon alltså i Paris.

Utan mig.

Nu har klockan hunnit bli över tre på natten och jag är tom i huvudet. Lyckligtvis tror jag att jag har en nödlösning på gång. Jag har ju länge tänkt att jag ska berätta om hur Lisa och jag träffades, men det har inte blivit av, därför att det har känts som ett så stort projekt att ta sig an. Men jag har inte gett upp, någon gång kommer det. I väntan på den stunden kommer dock en sammanfattning av vår saga att publiceras imorgon (idag). Och så fort Korvasson  har väckt oss med sin pigga stämma kommer jag att logga in på bloggen och länka dit. På så sätt hoppas jag på att komma lindrigt undan med detta klena inlägg.

Och så vill jag be om ursäkt för att jag stavade fel på ordet ”manövrera” igår, då jag skrev ”manuvrera”. Förlåt.

Här är länken: Världens mest romantiska bli ihop-historia?

Förberedelserna inför Lisas Parisresa har inletts. Eftersom det är betydligt lättare att handla när Korvas inte är med, så passade jag på att göra det i dag när Lisa fanns till hands. Det känns skönt att ha de mesta hemma innan hon åker. Jag tog med mig Korvassons barnvagn till affären, så att jag skulle ha något att köra hem allting i. Det har jag sett att man gör i förorten, där handlar alla med barnvagn utan barn i. Men det gör man inte i Vasastan. I Vasastan tror man knappt sina ögon när någon är ute och går med en tom barnvagn. För att inte tala om när någon är ute och går med en barnvagn fylld med matvaror. De som korsade min väg idag skrattar förmodligen fortfarande åt denna hysteriskt komiska syn. Jag vet inte om det har med mitt bulgariska arv att göra, att jag känner mig så bekväm när jag rullar fram längs hyllorna med min barnvagn och fyller den med varor. Inte för att jag har sett att man handlar så i Bulgarien, men ändå. Bulgarer i Sverige handlar förmodligen så. Alla utom pappa. Kanske har vi så bra barnvagnar i Sverige att alla som kommer hit, genast vill handla med dem. Det är inte omöjligt.

Och kranen är fixad! Jag är så otroligt glad över att vi har rinnande vatten i köket igen. Det är ingen dålig kran vi har fått heller, den lyder minsta lilla beröring, till skillnad från den förra som krävde en brottares nypor för att låta sig manövreras. Jag råkade säga till Molly att det nu var lika roligt att diska som att spela tv-spel.

Men det kommer jag nog att ta tillbaka snart.

Jag har gjort det igen. Jag har förträngt bloggen och låtit tiden rinna iväg och här sitter jag nu som så många gånger förut, trött och sömnstressad.

Jag har varit på dåligt humör idag, igen. Det stör mig oerhört mycket att inte ha en fungerande kran i köket märker jag. Fastighetsskötaren var här och kollade, bara för att konstatera att han inte kunde åtgärda det själv utan måste ringa in en rörmokare, som kommer imorgon. Eftersom jag hoppades att fastighetsskötaren skulle ringa idag, så satte jag inte telefonen på ljudlös när jag skulle få Korvas att sova middag och naturligtvis ringde han precis när hon hade somnat. Sen var det omöjligt att få henne att somna om och det lade grunden för en riktig skitdag. Hon var trött och gnällig hela tiden och varje gång hon somnade så vaknade hon strax igen och var ännu gnälligare.

Jag blev på betydligt bättre humör när jag hade lagt Korvasson för kvällen och var tvungen att ställa mig frågan om jag borde ha en bebis över huvud taget, eftersom allt blev så mycket lättare när hon sov. Nu var ju den här dagen lyckligtvis inte representativ för hela bebislivet. Dessutom är frågan idiotisk, jag har ju barn så det är fullkomligt irrelevant om jag borde ha det eller inte. Sen smälte jag också varje gång hon brast ut i skratt när hon skulle dricka från ett vanligt vattenglas. Det var tydligen dagens höjdpunkt och väldigt roligt.

Just det, imorse ringde en granne på dörren och sa att hon trodde att vår katt hade bajsat i en blomkruka i trapphuset. Hon verkade enligt uppgift lite sur och tycktes kräva en ursäkt. Vad säger man då? ”Vänta här så ska jag hämta katten så får hon stå till svars för det hon har gjort”. Nej, katter ber inte om ursäkt och det gör inte Lisa heller när det inte är hon som har bajsat i någons blomkruka. Sen finns det ju faktiskt en teoretisk möjlighet att det är någon annan katt som är skyldig, även om det i realiteten inte finns en tillstymmelse till tvekan om att det är Ahlgren som har gjort det. Till saken hör att den enda kontakt vi har med ovan nämnda granne är när hon kommer för att klaga på något. Hon skulle bara veta hur toleranta vi är, som inte har sagt så mycket som ett pip, trots att de har spelat fyr elise på pianot tvåhundrafemtio gånger om dagen, i flera veckor.

Jag roade mig med tanken på att jag skulle sätta upp en lapp i trappuppgången där det stod: ”Nu har vi avlivat vår älskade kisse, förlåt att hon störde och hoppas att ni får ha era blommor i fred nu”.

En katt någon?