I helgen var det mycket fester för Korvasson, en inflyttningsfest och en grillfest. Den senare fick hon lämna tidigt, så att hon skulle få en chans att somna lugnt i sin egen säng, men i fredags fick hon sova borta en stund på natten. Då var det Gustav, vår tidigare inneboende, som hade fest i sin nya lägenhet och det hade inte känts rätt att inte ha med henne, då även hon måste få en chans att fira av sin gamle vän. Vi fick parkera vagnen i sovrummet och natta henne där och det var lite knepigare än vanligt, men efter någon timme sov hon som en stock.

För många är det aldrig ett alternativ att ta med sig sin bebis på fest, i tron om att det skulle vara mycket bättre för barnet att alltid vara hemma. Men dessa finner snart att de blir helt isolerade i sina hem och innan de vet ordet av har de blivit ett par självutplånande mesproppar till föräldrar. Och så vill bebisen inte ha det, bebisen vill ha självständiga individer till föräldrar och inte nekas möjligheten att ibland få vara med på fest.

Det går ju faktiskt att göra rätt mycket med sina barn och ju yngre de är desto lättare är det. I början ligger de dessutom i en babylift, som närmast måste beskrivas som en väska, och det ligger i en väskas natur att bäras med. En väska är inte mycket till väska om man bara traskar runt med den i hemmet hela tiden. Om man fortsätter att göra en del av de saker man gjorde innan barnet kom till världen blir man nog en lite gladare förälder.

Och vem föredrar inte en glad förälder, framför en självutplånande mespropp?

Idag hade vi möte i Mattissonborgen och smidde stora planer. Vi har saker på gång. Under tiden satt Fisen vid sidan av, med datorn framför sig och surfade och lyssnade på musik i hörlurarna och sms:ade och gjorde läxorna samtidigt. Men hon fick lov att stänga ner sen, tills läxorna var klara. Bara tanken på att göra alla dessa saker samtidigt får mig att bli alldeles matt i kroppen. Det är för många intryck på en gång. Men så är jag också jävligt gammal i sammanhanget. Jag undrar hur det ska gå för Molly i sommar, när hon ska vara på kollo i knappa två veckor. Där måste man lämna in sin mobiltelefon och får endast göra något enstaka samtal på kvällen. Jag inbillar mig att det måste vara nyttigt, att det kommer att infinna sig ett visst lugn, efter att den värsta abstinensen har lagt sig. Men jag kan ha fel, jag är ju som sagt väldigt gammal i sammanhanget.

För Molly är ett sms alltid välkommet, medan jag själv ofta blir irriterad av att det piper. Jag blir irriterad över att jag bär omkring på en apparat som kan pipa precis när som helst, helt utanför min kontroll. Min spontana tanke kan vara att jag tycker att den som skickar borde veta när det passar sig med ett sms och inte. När jag till exempel är mitt uppe i något grubbleri, passar det sig inte, då vill jag att det ska vara tyst. Själv däremot har jag inga som helst betänkligheter när jag skickar ett sms, över om mottagaren vill ha något eller inte och jag blir rätt störd om de inte svarar. På ett sätt skulle jag nog bli en lite lugnare person om mobiltelefonen förbjöds. Men när jag kommer på att jag har glömt ta med den när jag går ut, vänder jag i de flesta fall tillbaka, därför att jag känner mig isolerad om jag är utan. Kluven är min inställning till denna manick.

Jag kanske också skulle må bra av att gå på kollo.

Min underbara moster ställde upp idag igen och tog Korvas några timmar på förmiddagen. För mig innebar det att jag kunde sova i tre timmar, vilket är väldigt mycket om man jämför med noll. Och jag var minst sagt lite sömning, när jag kom hem vid halv sju på morgonen. Korvas sov i vagnen vid själva överlämnandet och såg lite förvånad ut när hon vaknade och det plötsligt var jag som körde.  Jag har ofta undrat hur det känns att färdas på det där sättet. Barnvagnen blir som en maskin som reser i tid och rum. Bebisarna sluter ögonen och vaknar sedan på en annan plats och ibland med en annan chaufför. Men de tycks förbluffande ofta vara tillfreds med det. Själv vaknar jag oftast på samma ställe som jag somnar och bredvid samma person. Och om jag färdas, vet jag vanligen vart jag är på väg. Är bara personen som kör vagnen någon som Korvas tycker är snäll, ställer hon inga frågor som: ”Hur kom jag hit?” eller ” vad hände med den andra?”. Om jag vaknade bredvid en annan person än den jag somnade med, skulle jag ha många frågor att ställa, även om personen var snäll.

Jag jobbade hela dagen idag och gick iväg samtidigt som korvas steg upp. En snabb hälsning bara och sen iväg. Jag tycker inte om det, jag vill hinna vara med henne ordentligt, varje dag. Lisa kunde inte heller ha Korvas under ett antal timmar, så först ställde Sverker upp som barnvakt och sen tog min moster ett senare pass. Jag mötte dem på gården som hastigast och när Korvas fick syn på mig på tio meters håll, började hon vifta vilt med armarna och log bakom den stora morotsbit hon satt och sög på. Då blev jag både glad och ledsen på samma gång. Glad att hon blev så förtjust över att se mig och ledsen över att jag hinner vara med henne så lite, under några dagar.

När min moster kom tillbaka med Korvasson var det kvällsvällning och nattning med en gång. Tandborstningen gick som en vals, för andra dagen i rad. Det har helt och hållet med den goda barntandkrämen vi har skaffat att göra. Den har förvandlat proceduren från en plåga till ett nöje. Sammantaget fick jag en halvtimme med henne idag. Skandal. Och imorgon blir det ännu värre, då börjar jag tidigt och jobbar hela natten. Imorgon finns det tyvärr inget utrymme för någon blogg och det är också skandal. Den lilla sömn jag får i natt måste räcka för att hålla mig vaken i minst tjugofyra timmar.

Det är också skandal.

Så var det bara jag och katten uppe, igen. Den hopplösa pappan med sin hopplösa blogg, i sällskap av den hopplösa katten Ahlgren, vars framtid är så oviss. Katten vet inte om det än, men eventuellt finns ett blivande hem åt henne. En vän som bor på landet har lovat att göra ett försök. Problemet är att vännen på landet ska flytta till ett annat ställe på landet och de vill inte ha katten förrän det gamla huset är sålt. Man visar ju inte gärna ett hem fyllt av bajskorvar för sina intressenter. Nu är ju visserligen tanken att det beteendet ska upphöra i och med att Ahlgren hamnar på landet, med kattlucka och allt, men man vet ju aldrig. Sen finns ett annat problem, de har redan en katt. De har redan en katt som faktiskt är rätt lik Ahlgren. Hon ser ut som en äldre och något mer sliten version av vår katt. Och så har hon en mage som vittnar om att det bjuds på ganska frikostiga portioner ute på landet. Det, eller så finns det gott om råttor. Men vad händer om Ahlgren och den något fetlagda katten inte går ihop? Det finns ju en viss risk att det luggslitna gamla fettot inte alls gillar att dela sitt revir med en spoling.

Om det inte fungerar och Ahlgren kommer tillbaka, vet jag inte vad jag ska ta mig till. Vi har ingen plan b. Sen jag sist skrev om henne, har hon hunnit med två madrasskissningar och en soffbajsning. Det enda positiva i och med den senaste madrasskissningen är att Molly börjar förstå på allvar att katten måste bort. Mollys kille satt nämligen på madrassen som Ahlgren kissade på och ska enligt uppgift även han ha blivit täckt av stinkande urin. Och hur stor Fisens kärlek till katten än må vara, så tycker hon inte alls om när hon kissar på hennes killar.

Korvas är verkligen i sitt esse i nu, hon har vaknat kan man säga. Sent omsider har hon börjat testa sina ben och står och gungar upp och ner och rycker oss i byxorna. Och hon pratar som aldrig förr. Faktum är att hon pratar i stort sett hela dagarna, från morgon till kväll, utan att stanna upp ens vid matstunderna. Om hon mot förmodan väljer att inte vända bort huvudet när en bit mat kommer hennes väg, så pratar hon med mat i munnen. Men hennes vokabulär är fortfarande mycket begränsat och det är egentligen bara ”titta” som man med säkerhet kan säga betyder titta. Sen betyder det ofta att hon vill ha någonting också, men då uttalas ordet med en viss desperation i rösten. Vi tror också att hon säger ”hej” ibland, men vi är inte helt säkra. Och så finns det ett ord till, som ibland låter som namnet ”Artur” och ibland som ”atjo”. Det ska bli spännande att så småningom få reda på vad det betyder.

Men mitt i den här fantastiska utvecklingen finns ett problem, som jag inte kan se alltför lättvindigt på. En biologisk orättvisa kan man säga. Korvas har under en lång tid kunnat uttala: ”mamamamamamamamamama” som ett ljud. Det betyder inte ”mamma”, utan är bara ett ljud som verkar lätt för henne att uttala och ett ljud som hon ganska ofta gör. Men det hårda p:et i ”pappa” verkar vara betydligt svårare för en liten bebismun att uttala, varför det aldrig hörs några ”papapapapapapapapapapapapapapa”. Det hon säger betyder som sagt inte ”mamma” än, men vilken idiot som helst kan ju räkna ut att det kommer att göra det, innan hon har lärt sig säga ”pappa”. Och det känns ju sannerligen inte särskilt kul, eller rättvist. Varför ska jag kallas för någonting som är svårare för en bebis att uttala? Är det därför ”mamma” heter ”mamma”, för att det är lätt att uttala? Tänk i så fall om bebisarna egentligen menar pappa när de säger mamma, innan de får lära sig vad som är vad! Ja, så kan det mycket väl vara, men så har man bara tagit förgivet att det är mamman som bebisarna talar om och givit henne namnet därefter.

Man kan tycka att denna biologiska orättvisa inte går att mäta mot den orättvisa det innebär att bara mamman kan bära och föda barnet och så vidare. Och det stämmer naturligtvis, men det är heller inte min mening att försöka rangordna biologiska orättvisor. Min mening är att föra fram en orättvisa som jag tycker har hamnat i skymundan. Nu återstår bara frågan om jag ska hårdträna min dotter på att säga ”pappa”, eller om jag helt enkelt ska börja kalla mig själv för ”mamma”.

Jag börjar sakta, sakta inse att Korvas håller på att bli ett barn. För mig är hon fortfarande en bebis, men jag har förstått nu att det inte kan fortgå hur länge som helst. Hon babblar dagarna i ändan och har äntligen hittat sina ben och övar upp styrkan i dem dagligen. Varje dag kryper hon till kortändan av soffan, där en gitarr står lutad mot väggen, för att spela både länge och väl. Hon har ett förvånansvärt lätt anslag, så det låter inte alls så illa som man kan tro. Och när jag kom hem idag fick jag tre pussar på munnen i en följd. Gör verkligen bebisar så, eller är det ett barns handlingar jag beskriver?

Det absoluta slutdatumet för hennes bebisperiod är satt till den 24e augusti. Då har hon nämligen fått en dagisplats! Korvas har fått en dagisplats på ett dagis som känns jättebra och som ligger runt hörnet från där vi bor. Och som Korvassons farmor sa: ”Ingen har väl hört talas om dagisbebisar”. Nej dagisbarn heter det, det vet väl alla. Så följaktligen har jag tre intensiva månader på mig att mjölka ur Korvas sista bebistakter och vänja mig vid tanken på att hon faktiskt har blivit ett litet barn. Det tar emot, men jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta älska henne.

Även som barn.

Jag tycker väldigt mycket om kollo. Egentligen är jag kanske ingen riktig kollotyp, men jag tycker väldigt mycket om att det finns och jag tycker att det är viktigt. På få platser kan barn mötas på så lika villkor som på kollo. Sina respektive klasser får de lämna hemma och den rika har lika lite fickpengar som den fattiga. Barnen får en chans att bara vara barn. 

Nu vill den politiska makten i Stockholm lägga ner all kolloverksamhet på Barnens Ö och sälja marken till högstbjudande. Det är inte okej!

På måndag kl. 18.00 är det demonstration som börjar på Sergels torg. Och då kommer  korvas att stå på barrikaderna, igen och efter bästa förmåga ropa ut slagorden: ”Låt kollo leva! Rädda Barnens Ö!”.

Jag hoppas att ni sluter upp vid hennes sida!

Den matglada Korvasson har blivit en riktig gnällspik vid middagsbordet. Hon skriker och vänder bort huvudet och vägrar äta. Och så häver hon sig upp över matbordet, så att fötterna står på stolen och resten av kroppen ligger över bordet. Ständigt på jakt efter någonting annat än mat, eller i alla fall någonting annat än sin egen mat.

Det är mycket som händer nu. Inte alltför sällan ställer hon sig upp för att bättre kunna nå saker, vilket har lett till att vi börjar tro att hon kanske trots allt kommer att kunna lära sig gå en dag. Ännu märkligare är att hon för någon vecka sedan började varva sin speciella krypteknik med vanlig krypstil. Vi som trodde att hon var nöjd med krigsveteranstilen och att hon skulle gå direkt därifrån till att gå.

Och sen har vi pussarna. Jag har under en tid försökt träna henne till att pussa mig på kommando. ”Får pappa en puss?”, säger jag. Ofta grinar hon illa, när jag närmar mig med mitt stickiga ansikte, men ibland besvarar hon pussen med att blåsa till lite, när våra läppar möts. Då blir jag väldigt glad. Jag kan bara föreställa mig vilken lycka jag kommer att känna den dag hon kommer staplandes på sina egna krokiga ben, då jag ropar:
”Får pappa en puss?”

I vissa avseenden är jag som en gammal gubbe, tjurig och jävlig. Jag kan bli oerhört störd av saker som besvärar mig, när jag bara vill köra på. Det här med att de bygger om bloggsystemet på Aftonbladet är ett klassiskt exempel, på när jag blir störd. Det funkade ju innan, tänker jag. Varför måste man hålla på och ändra då? Sidan ser helt annorlunda ut och profilbilderna försvinner och igår natt, när jag tänkte skriva inlägget om Claudia den lilla tigern, gick det inte att komma in på min egen blogg. Men jag brukar vänja mig relativt snabbt och förmodligen finns det en god anledning till att de genomför ändringarna. Och nu kanske de till slut kommer att få bukt med sidvisningarna. Jag har ju haft noll besökare de senaste två månaderna.

Men det jag pratar om är hur olika inställning till ny teknik, man kan ha. Vissa tycker att det är spännande att få en ny bloggsida, med nya funktioner att utforska och vissa tycker inte det. Och vissa älskar att läsa i manualen om allt man kan göra med sin nya mobiltelefon och vissa inte. Jag blir bara förbannad i början. Jag har skaffat en blogg för att skriva i och inte för att utforska nya funktioner. När det kommer till mobiltelefonen skaffar jag alltid en av samma märke, när den gamla går sönder, bara för att jag ska känna igen mig i menyerna.

Men om jag jämför med min mormor, så ligger jag i lä, och framstår i det närmaste som ett teknikgeni. För en tid sedan, när jag träffade mormor, pratade hon om sin mp3-spelare och hur bra det var med all musik som fick plats. Jag blev oerhört förvånad först över att hon hade en mp3-spelare, men förstod snart att det hon pratade om var cd-spelaren. En sådan liten bullig variant som även har radio och kassettbandspelare och som man lyfter i ett handtag. Hon hade fått skivor med klassisk musik av en av sina söner och tyckte att det var fantastiskt. Men hon hade ett litet problem som hon inte hade fått bukt med, trots att hon hade haft spelaren i något år. ”Jag vet att det ska finnas en knapp som man kan trycka på, när man ska gå på toaletten eller koka en kopp kaffe, som gör att man inte behöver lyssna på alla låtar igen, från början”, sade hon. ”Men Stefan (hennes son) ska komma hit på lördag och visa mig hur man gör”.

Det roade mig ganska mycket att jag så omedelbart kunde lösningen på hennes teknikgåta, det var naturligtvis pausknappen hon talade om. Men att hon skulle ha kört uteslutningsmetoden på de fem knappar det fanns att välja på, var uteslutet. Det kan vara farligt att trycka på en knapp, när man inte vet vad den gör. Men det bekräftar i alla fall att det finns människor med betydligt större teknikmotstånd än jag.

Tack mormor.