Nu känner jag mig lite frusen och det värker bakom ögonen och kroppen är öm. Säkert är det samma åkomma som Korvas har lidit av de två senaste dagarna. Hon har haft feber och dålig aptit och varit ganska gnällig. Och när det ska vilas går det inte alls bra. Hennes ögon är röda av trötthet, men hon finner ingen ro till att somna in. I sängen kröp hon omkring och lade ner sitt trötta huvud mot en kudde eller mot täcket, men bara för att i nästa sekund lyfta upp det igen och lägga ner det någon annan stans. Det liknade en ceremoni eller en bön som hon genomförde, en bön mot ett rörligt Mecka, som likt en ballong i stormväder, fladdrade än hit än dit. Hela proceduren varade i nästan en timme, innan jag gav upp och tog ut henne på promenad.

Om jag hade levt ett annat liv, hade jag nästan njutit av min lilla feber. Då hade jag kanske fått stanna hemma imorgon och tittat på tv hela dagen. När jag var liten och fick stanna hemma från skolan brukade jag sitta och glo på engelska språkprogram från sjuttiotalet på utbildningsradion.  Ett program hette något med ”hello” och handlade om en massa finniga ungdomar med otroligt utsvängda byxor som gjorde och sade olika saker. I vinjetten dansade de och flaxade med både armar och ben. Jag tror inte att någon av dem hade överlevt en sekund i det decennium jag levde i, men jag tyckte om att kolla på det där programmet, därför att det var som det ultimata tecknet på att man hade fått en bonusledighet, när alla andra fick gå i skolan. Däremot pratade jag inte särskilt mycket med andra om programmet, av rent överlevnadsrelaterade anledningar.

Nu är dock livet ett annat och ”hello…” har sedan länge slutat sändas. Nu förväntas jag ta hand om en annan sjuk liten individ.

Med helt andra feberdrömmar än mina.