Korvas är verkligen i sitt esse i nu, hon har vaknat kan man säga. Sent omsider har hon börjat testa sina ben och står och gungar upp och ner och rycker oss i byxorna. Och hon pratar som aldrig förr. Faktum är att hon pratar i stort sett hela dagarna, från morgon till kväll, utan att stanna upp ens vid matstunderna. Om hon mot förmodan väljer att inte vända bort huvudet när en bit mat kommer hennes väg, så pratar hon med mat i munnen. Men hennes vokabulär är fortfarande mycket begränsat och det är egentligen bara ”titta” som man med säkerhet kan säga betyder titta. Sen betyder det ofta att hon vill ha någonting också, men då uttalas ordet med en viss desperation i rösten. Vi tror också att hon säger ”hej” ibland, men vi är inte helt säkra. Och så finns det ett ord till, som ibland låter som namnet ”Artur” och ibland som ”atjo”. Det ska bli spännande att så småningom få reda på vad det betyder.

Men mitt i den här fantastiska utvecklingen finns ett problem, som jag inte kan se alltför lättvindigt på. En biologisk orättvisa kan man säga. Korvas har under en lång tid kunnat uttala: ”mamamamamamamamamama” som ett ljud. Det betyder inte ”mamma”, utan är bara ett ljud som verkar lätt för henne att uttala och ett ljud som hon ganska ofta gör. Men det hårda p:et i ”pappa” verkar vara betydligt svårare för en liten bebismun att uttala, varför det aldrig hörs några ”papapapapapapapapapapapapapapa”. Det hon säger betyder som sagt inte ”mamma” än, men vilken idiot som helst kan ju räkna ut att det kommer att göra det, innan hon har lärt sig säga ”pappa”. Och det känns ju sannerligen inte särskilt kul, eller rättvist. Varför ska jag kallas för någonting som är svårare för en bebis att uttala? Är det därför ”mamma” heter ”mamma”, för att det är lätt att uttala? Tänk i så fall om bebisarna egentligen menar pappa när de säger mamma, innan de får lära sig vad som är vad! Ja, så kan det mycket väl vara, men så har man bara tagit förgivet att det är mamman som bebisarna talar om och givit henne namnet därefter.

Man kan tycka att denna biologiska orättvisa inte går att mäta mot den orättvisa det innebär att bara mamman kan bära och föda barnet och så vidare. Och det stämmer naturligtvis, men det är heller inte min mening att försöka rangordna biologiska orättvisor. Min mening är att föra fram en orättvisa som jag tycker har hamnat i skymundan. Nu återstår bara frågan om jag ska hårdträna min dotter på att säga ”pappa”, eller om jag helt enkelt ska börja kalla mig själv för ”mamma”.