Den matglada Korvasson har blivit en riktig gnällspik vid middagsbordet. Hon skriker och vänder bort huvudet och vägrar äta. Och så häver hon sig upp över matbordet, så att fötterna står på stolen och resten av kroppen ligger över bordet. Ständigt på jakt efter någonting annat än mat, eller i alla fall någonting annat än sin egen mat.

Det är mycket som händer nu. Inte alltför sällan ställer hon sig upp för att bättre kunna nå saker, vilket har lett till att vi börjar tro att hon kanske trots allt kommer att kunna lära sig gå en dag. Ännu märkligare är att hon för någon vecka sedan började varva sin speciella krypteknik med vanlig krypstil. Vi som trodde att hon var nöjd med krigsveteranstilen och att hon skulle gå direkt därifrån till att gå.

Och sen har vi pussarna. Jag har under en tid försökt träna henne till att pussa mig på kommando. ”Får pappa en puss?”, säger jag. Ofta grinar hon illa, när jag närmar mig med mitt stickiga ansikte, men ibland besvarar hon pussen med att blåsa till lite, när våra läppar möts. Då blir jag väldigt glad. Jag kan bara föreställa mig vilken lycka jag kommer att känna den dag hon kommer staplandes på sina egna krokiga ben, då jag ropar:
”Får pappa en puss?”