Min underbara moster ställde upp idag igen och tog Korvas några timmar på förmiddagen. För mig innebar det att jag kunde sova i tre timmar, vilket är väldigt mycket om man jämför med noll. Och jag var minst sagt lite sömning, när jag kom hem vid halv sju på morgonen. Korvas sov i vagnen vid själva överlämnandet och såg lite förvånad ut när hon vaknade och det plötsligt var jag som körde.  Jag har ofta undrat hur det känns att färdas på det där sättet. Barnvagnen blir som en maskin som reser i tid och rum. Bebisarna sluter ögonen och vaknar sedan på en annan plats och ibland med en annan chaufför. Men de tycks förbluffande ofta vara tillfreds med det. Själv vaknar jag oftast på samma ställe som jag somnar och bredvid samma person. Och om jag färdas, vet jag vanligen vart jag är på väg. Är bara personen som kör vagnen någon som Korvas tycker är snäll, ställer hon inga frågor som: ”Hur kom jag hit?” eller ” vad hände med den andra?”. Om jag vaknade bredvid en annan person än den jag somnade med, skulle jag ha många frågor att ställa, även om personen var snäll.