Du måste ha fler bilder i bloggen säger Lisa till mig och hon har rätt, det måste jag verkligen. Men det blir alltid så sent innan jag sätter igång. Varje kväll samma visa. Jag inväntar lugnet som kommer på natten och då blir det här med bilder någonting som tar för lång tid.

Nu har jag suttit och scrollat upp och ner i mitt förra inlägg, därför att jag inte har kunnat komma igång. Och där står Korvas lutad mot ett litet bord och tittar in i kameran och jag får en klump i magen när jag tittar på bilden. Det går så fort, så fort, så fort och jag hinner inte med. Jag förstår inte hur hon har hunnit bli så stor. Hon säger pappa nu, eller mer som en blandning mellan ”dadda” och ”tatta”, och det hoppar till i mig varje gång hon säger det. Hon använder ordet till lite fler saker nu, men i början betydde det bara pappa. När Lisa sa ”där är pappa”, svarade hon ”tatta”. ”Ja, pappa” sa Lisa och ”tatta” sa Korvas igen, det gick inte att ta miste.

Jag märker hur jag redan blir nostalgisk, när jag tittar på bilder från då hon var mindre. Ett halvår, vad är det? Ett halvår är som en ögonblinkning, men det är också halva Korvassons liv och halva mitt liv med Korvas. Jag är rädd att jag ska missa saker, jag vill vara med om allt. Och hon kommer att bli stor och tycka att jag är den löjligaste människan i världen. Och jag kommer att berätta för henne hur jag grät när jag hade henne på magen när hon bara var någon timme gammal och hon kommer att skämmas och vilja sjunka genom jorden. Och hon kommer att bli blyg för mig och stöta bort mig när jag vill krama henne och andas i hennes hårbotten.

Jag känner redan separationsångest och min dotter har inte ens lärt sig gå. Det är sjukt, det är sjukt, det är inte så man gör. Det är så man gör när man vill försäkra sig om att bli blind för det som händer nu. Jag har inte ens hunnit se henne gå innan jag börjar förbereda mig på att se henne gå ifrån mig. Men jag vill konservera allt och för varje nytt framsteg hon gör blir jag osäker på om jag verkligen har supit in allt. Har jag missat något viktigt? Har jag missat något som jag aldrig någonsin kommer få chansen att se igen? Och det är klart att jag har, men jag har också sett saker som jag aldrig kommer att få chansen att se igen. Och jag sörjer både det jag har upplevt och det jag har missat, för att det inte kommer tillbaka. Och jag saknar och drömmer mig tillbaka till saker som ännu inte har hänt.

Och det är ett slöseri utan motsvarighet.