”Jag ska ha tjugo spänn för den där”, utbrast Molly med en viss irritation i rösten, när jag frågade om hon ville spara den tand som legat på fönsterbrädet i ett par veckor, eller om den skulle slängas. Det var jag som ryckte bort den tidigare, då den hängde och dinglade löst, men hon tyckte att det kändes läskigt att rycka bort den själv. Jag minns känslan mycket väl, hur man gick och skruvade och sög på sin tand i all evighet, men inte vågade rycka bort den. Och efteråt var man alltid så förvånad över hur smärtfritt det gick.

”Jaha, vem tror du vill betala tjugo spänn för en gammal tand?”, sa jag. Då upprepade hon sig bara: ”Jag ska ha tjugo spänn för den där!”. Men när hon till slut förstod att jag inte tänkte ge henne några pengar för hennes gamla tand fräste hon ur sig, ganska desperat: ”Va!! Jag har sparat alla mina gamla tänder tills jag blir pank”. Nu var det svårt att inte börja skratta och jag var tvungen att berätta för henne att jag hade hört talas om människor som sparar sina guldtänder till svåra tider, men att jag aldrig hört talas om någon som accepterar gamla mjölktänder som betalningsmedel. Nu var hon riktigt sur och sa någonting om tandfeer som skänker pengar för tänder. Vi hade några vänner hemma då och någon av dem inflikade: ”Jag trodde att tandfeerna bara handlade med mynt, men jag antar att tiderna har förändrats”. Och jag fortsatte med att berätta att den sista seglivade tandfen flög sin kos, i samma sekund som Molly för första gången ropade ”håll käften” åt oss.

Det här är ett fantastiskt exempel på konflikten mellan stor och liten. Samma lilla flicka som tycker att vi inte ska bry oss om vad hon gör och att hon borde få vara ute hur länge hon vill och träffa vem hon vill, utan att vi ska ställa några frågor, vill rörande nog ha betalt för sina mjölktänder.

Hur frestande det än var att ge henne pengar, med tanke på hur rart hon bad om dem, så blev det noll kronor i utdelning.

Och nu ligger tanden i soporna.