Med ögonen i kors

Idag hade Lisa beställt en picknickkorg från Vasastans ost, som en överraskning. Den var fylld med jättegoda ostar och parmaskinka och annat lyxigt. Och så hade hon ordnat barnvakt för Korvas på kvällen, så vi tog vår korg och gick på parkteatern i vinterviken och såg en modern version av Figaros bröllop. Föreställningen i sig var lite väl buskis, men solen sken och det var evigheter sedan Lisa och jag gjorde någonting utan Korvas. Så att bara sitta där i gräset och ha en fin liten picknick gjorde hela dagen.

Sedan promenerade vi till vårt kära gamla Hornstull och tog bussen hem därifrån. Det gjorde mig väldigt glad att Lisa hade ordnat allt så fint.

Och nu är jag så trött att ögonen går i kors.

Korvas var uppe tidigt i morse. Hon står upp i spjällsängen och sträcker sig mot fönsterbrädet och grabbar tag i det hon kommer åt. Den här morgonen låg boken ”Nej sa Petter” inom räckhåll och den drog hon ner och rev ur sidorna. Petter har sagt nej för sista gången, kan man säga.

Vanligtvis är hon försiktig med sina böcker, hon älskar dem och förstör dem sällan. Med tidningar är det annat, dem river hon i tusen bitar och gör pappersbollar och konfetti av hela skiten. Kanske kände hon denna morgon ett agg mot just Petter och hans eviga nejsägande. Ett förbannat gnäll och besserwisserfasoner är just vad det är. Varför ska den lilla snorvalpen, i randig pyjamas, veta så förbannat mycket om djur? Skaffa ett liv Petter! Och förresten säger inte grisar ”nöff, nöff”, det har de aldrig gjort och det är hög tid att sluta tuta i små barn att de gör det.

I en annan bok som Korvas har, men ganska sällan får läst för sig, står det bland annat ”Ingrid har aj”. Man får ju rimligen anta att författaren menar att Ingrid har ont och det är för mig obegripligt varför man inte säger det rakt ut. Är det en försiktighetsåtgärd för att inte skrämma barnet, eller vill man uppmuntra det att låta utvecklingsstört när det pratar? Om ens barn kommer fram till en och säger: ”Pappa (eller mamma), jag har aj”, skulle man inte då rätta barnet (naturligtvis efter att man undersökt alla skador) och säga: ”Det heter ont, lilla hjärtat”. Men med boken i sin hand kanske den lilla skulle säga: ”det heter visst aj, titta själv i boken, här står det svart på vitt”. Nej, man kanske skulle placera lilla Ingrid på fönsterbrädet i natt, så ska hon få se på aj i morgon bitti.

På ont också, för den delen.

Du måste ha fler bilder i bloggen säger Lisa till mig och hon har rätt, det måste jag verkligen. Men det blir alltid så sent innan jag sätter igång. Varje kväll samma visa. Jag inväntar lugnet som kommer på natten och då blir det här med bilder någonting som tar för lång tid.

Nu har jag suttit och scrollat upp och ner i mitt förra inlägg, därför att jag inte har kunnat komma igång. Och där står Korvas lutad mot ett litet bord och tittar in i kameran och jag får en klump i magen när jag tittar på bilden. Det går så fort, så fort, så fort och jag hinner inte med. Jag förstår inte hur hon har hunnit bli så stor. Hon säger pappa nu, eller mer som en blandning mellan ”dadda” och ”tatta”, och det hoppar till i mig varje gång hon säger det. Hon använder ordet till lite fler saker nu, men i början betydde det bara pappa. När Lisa sa ”där är pappa”, svarade hon ”tatta”. ”Ja, pappa” sa Lisa och ”tatta” sa Korvas igen, det gick inte att ta miste.

Jag märker hur jag redan blir nostalgisk, när jag tittar på bilder från då hon var mindre. Ett halvår, vad är det? Ett halvår är som en ögonblinkning, men det är också halva Korvassons liv och halva mitt liv med Korvas. Jag är rädd att jag ska missa saker, jag vill vara med om allt. Och hon kommer att bli stor och tycka att jag är den löjligaste människan i världen. Och jag kommer att berätta för henne hur jag grät när jag hade henne på magen när hon bara var någon timme gammal och hon kommer att skämmas och vilja sjunka genom jorden. Och hon kommer att bli blyg för mig och stöta bort mig när jag vill krama henne och andas i hennes hårbotten.

Jag känner redan separationsångest och min dotter har inte ens lärt sig gå. Det är sjukt, det är sjukt, det är inte så man gör. Det är så man gör när man vill försäkra sig om att bli blind för det som händer nu. Jag har inte ens hunnit se henne gå innan jag börjar förbereda mig på att se henne gå ifrån mig. Men jag vill konservera allt och för varje nytt framsteg hon gör blir jag osäker på om jag verkligen har supit in allt. Har jag missat något viktigt? Har jag missat något som jag aldrig någonsin kommer få chansen att se igen? Och det är klart att jag har, men jag har också sett saker som jag aldrig kommer att få chansen att se igen. Och jag sörjer både det jag har upplevt och det jag har missat, för att det inte kommer tillbaka. Och jag saknar och drömmer mig tillbaka till saker som ännu inte har hänt.

Och det är ett slöseri utan motsvarighet.

Två skedar ska det vara till maten, annars äter hon inte gärna. Får hon bara hålla i en själv som hon kan hacka i tallriken med, så går det betydligt bättre. Men idag bjöds det på pannkakor med frukt och det gick utmärkt att äta med fingrarna så då kunde hon äta för egen maskin. Och då fick jag istället tid till att roa mig med att måla Korvassons näsa röd, med hallon. Det var en grann liten clown som satt och jobbade med pincetten för att plocka upp de bästa bitarna.

Strax före läggdags, efter kvällsvällingen, fick hon världens energikick och började hoppa upp och ner i soffan och var väldigt glad. När jag lyfte ner henne lyckade hon för första gången i sitt liv att ta sig upp i soffan igen, alldeles själv och hon skrek av förtjusning över sin bragd. Hon gör snabba framsteg nu, när hon äntligen har upptäckt fördelen med att ha ben.

Mer om Korvassons ben en annan dag, för nu ska vi kolla på film, Fisen, Lisa och jag.

Nu sover hon som en stock min vackra dotter, men det var en kamp att få henne att vila. Hon var helt utmattad och uppspelt på samma gång och varje viloförsök var förgäves. Hon hade annat att tänka på. Till slut däckade hon på soffan och ligger nu där och snusar och hennes bulliga lilla ansikte är helt avslappnat och filten åker upp och ner med hennes andetag.

Det regnar ute, så vi går nog inte ut som vi hade tänkt, om det inte plötsligt slår om. Korvas har ägnat mycket tid vid kylskåpet idag och flyttat kylskåpsmagneter fram och tillbaka. Lisa sänkte ner dem till hennes nivå i morse och hon blev fast direkt. Det tycker jag om, speciellt som det är jag som har tillverkat dem. Några är klädda med tapet och några med olika sorters träfaner. Och så har Korvas fått en fantastisk Molly-mus-bok av Molly. På varje sida finns det en massa luckor man kan öppna, där det gömmer sig olika saker, mestadels djur. Den tycker hon mycket om och den var nog en stor bidragande orsak till att hon inte ville somna.

Tidigare i morse låg katten bredvid mig på golvet och Korvas kom med en legokloss som hon gav till mig. Jag balanserade upp klossen på kattens huvud och där fick den ligga en ganska bra stund, medan vi skrattade. Sedan plockade Korvas bort den och la dit den igen och så vidare. Hon gjorde det förvånansvärt försiktigt och Ahlgren låg snällt kvar hela tiden, men det slog mig att det kanske var dumt att visa trick för sitt barn, som involverar katten. Med lite otur kommer den stackars kissen att få leva med en legokloss på huvudet, större delen av dagarna.

Pappa har ju visat att det är okej.

Vi var ute hela dagen igår Korvas och jag. Hon fick gröt på café Ritorno och matningen underlättades avsevärt av att hon hade ögonkontakt med en farbror som satt snett bakom mig. Hon tittade oavbrutet på honom och munnen öppnade sig robotlikt varje gång skeden närmade sig. Sedan gick vi till Vasaparken, där hon fick krypa omkring ganska fritt i sina för stora byxor, som hon mycket snabbt förvandlade till ett av norra Europas skitigaste plagg. Det första hon plockade upp från marken och skulle ge till mig var en fimp, men då sa jag ”blä” och kastade bort den. Sedan struntade hon faktiskt i fimparna och började istället plocka små frökapslar, de som ser ut som små torkade löv och ligger i tusental på marken, så att det ibland ser ut som att det har snöat mitt i sommaren. Efter ett tag träffade hon en kompis som också var ute och samlade fimpar.

Själv hade jag en föreställning om att jag kanske skulle hinna läsa några sidor i min bok, men det var ju, inte helt överraskande, inte att tänka på. Jag följde Korvassons varje rörelse, som om vi vore sammanlänkade med ett osynligt koppel.

Efter ett tag tog vi en promenad, så att Korvas fick en chans att ta igen sig lite i vagnen. När vi gick förbi observatorieparken, stod en berusad man med gipsad arm, i den ännu inte vattenfyllda bassängen utanför stadsbiblioteket och balanserade en ölburk på huvudet. Samtidigt diskuterade han livligt med några som satt på en parkbänk i anslutning till bassängen och gestikulerade yvigt med händerna. Det var en imponerande balansakt och vi var tvungna att stanna till ett slag för att se om burken skulle trilla av mannens huvud snart. Men det gjorde den inte, han hade total kontroll, så vi lunkade vidare.

När klockan närmade sig sex, gick vi förbi seven eleven och värmde upp Korvassons mat. Och sedan slöt vi upp med Sverker och med Lisa, som var på jobbet, och så gick vi tillbaka till Vasaparken, där Korvas fick äta och vi fick ta ett par öl i solen.

Hon skrattar mycket nu, Korvasson. Idag låg vi på soffan och bläddrade i en bok och Korvas låg helt stilla mot min axel och gjorde inte en enda situps på flera minuter. Vi pekade i boken och pratade om de olika filurerna som dök upp på sidorna. Vid något tillfälle skrattade jag till när jag pekade på en roligt tecknad figur som kikade fram bakom en hylla och Korvas var inte sen med att haka på. Hon liksom kraxar fram sitt skratt, utan att riktigt veta vad hon skrattar åt. Men jag skrattar och hon tycker att det är kul att skratta, så det spelar ingen roll åt vad. Och när hon skrattade började jag skratta åt hennes skratt och hon fortsatte att skratta därför att jag skrattade.

Det hela eskalerade så att jag tillslut gapskrattade, utan att det hade någonting med den lustigt tecknade figuren att göra längre och Korvasson kraxade högre och högre, fortfarande utan att veta åt vad. Nu skrattade vi alltså åt och med varandra och det var fantastiskt. Och så kan det vara med skratt, att det bara växer ur ingenting och jag förstår verkligen att det finns något som heter skratterapi. Även om det framstår som ett sammanhang jag inte skulle vilja placera mig själv i, så kan jag förstå det sjukt komiska och befriande med en grupp människor i ett rum som skrattar åt ingenting.

Men Korvas och jag har vår egen skratterapi och det mår vi bra av, båda två. När skrattet så småningom började mattas av, pussade jag henne på pannan och sa: ”Jag älskar dig”.

Och Korvas svarade med att göra sin första situps, på flera minuter.

”Var är Korvas navel?”, brukar jag fråga. Då lyfter hon på tröjan och pekar förtjust med fingret på sin navel och säger ”titta”. Ibland blir hon förvirrad och minns inte riktigt var den sitter och då kan det hända att hon försöker kika in genom sitt eget byxben för att få syn på den. De här övningarna började på skötbordet och när man frågar henne där så tar hon i och gör en situps och med ansträngd min stirrar hon ner på sin mage för att lokalisera var den sitter. Det kan vara ett fint knep att ta till när hon är grinig, för då försvinner den sura uppsynen och byts mot full koncentration.

Hon har förstått att pappa också har en. Ibland frågar jag ”var är pappas navel?” och då får jag ibland rulla upp tröjan själv och ibland gör hon jobbet åt en. Och så kommer den lilla handen med det nyfikna pekfingret och borrar sig in i min navel. Det tycks fascinera henne att vi har en båda två. Vid några tillfällen har vi blivit sittande en bra stund och hon har först pekat på sin egen navel och sagt ”titta”, sedan på min och sagt ”titta” och så på sin igen och så vidare. Säkert femton tjugo gånger har det kunnat upprepas, innan någonting annat har kommit i vägen. Men om man ställer samma fråga snart igen, så tycker hon aldrig att man är tjatig, utan letar med stor iver fram sin navel igen.

Det är enkel kommunikation, men det är kommunikation och vi gör det i samförstånd. Det är speciella stunder och jag känner mig extra nära henne då. Hon tröttnar aldrig på att visa mig var den sitter och jag tröttnar aldrig på fråga.

Man kanske kunde tro att det inte det inte var möjligt att skriva tre inlägg i rad om strömming i en småbarnsblogg, men det är det. Saken är den att jag har vistats så mycket med de små fiskarna de senaste dygnen att jag börjar märka att jag tänker och känner mer och mer som dem. I mina jämförelser visar det sig, förfärande nog, att jag har fler likheter än olikheter med en strömming.

Det är framförallt två saker som skiljer mig från en strömming. Jag tycker inte om att bada kallt eller vistas i stora grupper, men i övrigt stämmer det mesta in. Jag delar deras lukt och rör mig smidigt i vattnet. Jag är smal som en strömming och mina fötter är inte helt olika en strömmings stjärtfena. Mina väl tilltagna öron påminner om gälarna på en strömming och hela min kropp är, sedan några dagar tillbaka, täckt av fjäll. Det hjälper inte att försöka tvätta bort dem, därför att de sitter som berg så att vattnet rinner av mig som på ett äpple. Eller som på en strömming, för att hålla oss ifrån onödiga liknelser. Vattnet formligen rasar av kroppen, så fort går det. Det är en av få fördelar med att dela så många likheter med en strömming, att det går oerhört snabbt att duscha.

Skrämmande nog badar även jag kallt ibland. Jag tycker inte om det, men gör det för att vara tuff. Man kan ju inte utesluta att även strömmingarna gör det för att visa sig på styva linan, vilket skulle innebära att en av våra få olikheter egentligen är en likhet. Å ena sidan verkar det ologiskt, därför att det skulle vara svårt för en strömming att hävda sig, när så många andra strömmingar också badar kallt, men det skulle förklara varför det nappar så lätt. Det skulle kunna förhålla sig så att de suger tag i kroken bara för att få en chans att komma upp och värma sig lite. De vill bara upp ett litet slag, så att känseln i stjärtfenan kommer tillbaka och sedan i igen. Så tänker de, men innan de vet ordet av har deras huvuden ryckts bort och festen är över.

Vad säger nu allt det här om Korvas? Ingenting. Och vad säger det om strömming? Inte mycket. Men det säger desto mer om mig och den förvandling jag håller på att genomgå.

Nu luktar jag fisk om händerna och strömmingsyran från igår har lagt sig något. Lisa och jag har suttit i tre timmar och dragit bort ryggraden ur strömmingarna. Man ska tydligen helst vänta en dag med det, för då släpper den lättare. Men lätt var det inte. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att jämföra med hur mycket strömming vi kunde ha köpt för de pengar vi hade tjänat om vi istället jobbat tre timmar var, lisa och jag. Betydligt mer i alla fall och då hade vi kunnat köpa öl till också. Men sådär kan man ju inte hålla på. Det handlar om helhetsupplevelsen och om att vara med i alla steg i ledet.  Igår sprattlade de på kroken och idag ligger de klara i kylen och imorgon på tallriken, det är fint.

Korvas sov i båten på vägen hem, trots att den slog ganska ordentligt mot vågorna. Hon ser fantastiskt fin och uppstoppad ut i sin flytväst. Sedan precis innan läggdags, fick hon världens energikick och hoppade i vår säng och kastade sig fram och tillbaka mot Lisa och mig och tjöt av skratt. Jag tror att hon har haft en fin helg i skärgården. Och det har vi andra också.